Kortvasan är inte kort

Den är nämligen 3 mil lång. Det är flera tusen meter. Men den här tanten kom runt. Eller fram är det väl. Till den klassiska målgången i Mora. Inte för att jag minns den. Jag tittade inte ens upp för att känna in klassikheten. Jag bara körde på. Ett ben i taget. Staka på. För jag hade i princip bakhalt hela vägen. Bra glid men bakhalt. Sista milen försvann dock glidet framåt... Så det var tungt. Och stumt i armar och ben. Men jag klarade det. Jag överlevde. Och jag är både stolt, nöjd och taggad att slå min tid nästa år. Då ska jag både ha tränat och ha snygga glasögon...Det kallas ständig förbättring. Kanske räcker det med snygga glasögon förresten. Man får ju ta ett steg i taget...

När man åker de där milen så håller man lite koll på numren runtomkring. Henne tar jag rygg på. Eller honom måste jag ju slå i alla fall... Jag vurpade bara en gång. En ordentlig vurpa och med ett supersnyggt blåmärke på vaden som minne. Ungefär samtidigt vurpade någon framför mig än värre. Och blev liggande. I nerförsbacken. Det blev snabbt stockning och kaos. Det kom en skoter och plockade upp killen och efter några miuter var vi igång igen. Men det kändes lite missmodigt. Speciellt som den skadade var en av mina 'honom måste jag ju slå i alla fall'... När jag körde förbi hörde jag dock hur skotermänniskan frågade om han ville linda foten och fortsätta loppet. Så han klarade sig hyfsat ändå. Men fortsatte inte loppet...

Stämningen i spåret var inte så harmonisk och charmig som jag fått för mig. Folk ryade om man råkade bromsa sig nerför backarna på vingliga ben. Och inget småpratande vid fika-stationerna. Fast de var väl inte där för att fika... Som jag.