Stolt

Det här låter säkert jättedumt, men jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Inte dumt att vara stolt. Snarare tvärtom. Men anledningen är lite genant.

När jag är ute och reser har jag oftast sällskap. Och när jag har sällskap blir jag lite lat. Lite bekväm. Och lite bortskämd. Det är oftast min man som bokar biljetter, kollar bussar, betalar maten. Jag är ju med och kollar, men det är liksom han som fixar. Tom när jag reste i Asien i 4 månader med min kusin, så var det hon som fixade biljetter och kollade i guideboken. Lat och bekväm och bortskämd. Som sagt.

Nu är jag i London med mina stora barn. Ensam vuxen och med fullt ansvar. Plötsligt måste jag hitta, boka biljetter, kolla bussar, betala maten. Och jag gör det så bra! I alla fall hittills. Vi har hunnit massor och allt har rullat på. Vi har hunnit i tid, vi har kommit rätt, vi har fått mat och glass och coca cola. Hittills...

Så nu är jag lite stolt. Över att jag som 45-åring äntligen klarar mig själv. Lite genant men ändå.