När jag pluggade i Linköping såg jag hur fantastiskt kul de hade. Och då jag själv i unga år hade trakterat det förnämliga instrumentet eufonium så sökte jag naturligtvis in. Och kom med. På tur. För ordföranden tyckte det lät helkul med ett så knasigt instrument. Medan dirigenten var borta den gången. För han konstaterade snabbt att till eufonium har vi inga noter...
Men jag fick vara med. Välvilliga medmusiker transponerade noter och hade sig. Och vi hade fantastiskt kul. Förvisso en hel del festande. Men en underbar gemenskap. Och som jag vill minnas så accepterades och hanterades alla sorter i orkestern. Man fick vara udda, man fick hålla låg profil, man fick flippa ur. Allt var tillåtet. Typ. Och kontakter knöts. Familjer skapades. Och mitt nuvarande sällskapsliv består av många gamla blåsare.
För ett tag sen fyllde orkestern 40 år. Det vankades jubileumskonsert och kalas. Stort kalas. För har man en gång varit Blåsare så blir man automagiskt en trogen Gråsare. Så på med den smutsiga och tunga rocken, de trasiga byxorna och den tokiga hatten. Plötsligt kastades jag 20 år tillbaka i tiden och stod där igen, med ett knyckligt instrument och ett fånigt leende.
Den aktiva orkestern bjöd på en fantastisk konsert. Bra ös och roliga gyckel på rätt nivå. Mina barn var med och det var så kul att få visa upp ett sammanhang som betytt så mycket. Och det är fascinerande hur en orkester kan leva vidare med samma glädje, samma anda och samma stämning. Hur gyckel och knas går i arv. Hur historier lever vidare. Hur nya myter skapas. Hur själva kärnan finns kvar fast medlemmarna byts ut. Det är LiTHe Blås det. I mitt hjärta.
1 kommentar:
PRECIS så är det!! Hjärta hjärta LiTHe Blås.
Midsommarkramar till er alla från Bluenails
Skicka en kommentar