Vår bästa tid är nu

Tiden rusar. Sommaren är här. Alla aktiviteter ska avslutas. Det ska grillas, spelas brännboll, gås till frissan, firas födelsedagar, skolavslutning, genrep, konsert… Allt allt allt ska ske i juni. I början på juni. Det är likadant varje år. Och så är det plötsligt midsommar och vips är det juli och vi är mitt i sommaren. Man står där och flåsar och undrar vad som hände. Klarade vi det? Hann vi med allt? Hade vi kul?

Man vet om det. Man borde tagga ner. Säga nej. Prioritera. Men så vill man så mycket. Och om vi bara biter ihop så orkar vi. Det är ju en så kort period. Och om vi gör det lätt för oss och bjuder på köptas-bullar. Vi köper kallskuret. Vi går på varsin avslutning. Och visst – då överlever vi. Men njuter vi? Njuter jag? När jag grinig och sur tjatar på barnen. När högarna växer och allt trycks framåt och åt sidan till sen. När sen? Mitt i juli? Mitt i semestern?

Egentligen borde det vara en tid att njuta. Och visst njuter jag. Njuter att vi klarade det. Att sonens kalas blev lyckat. Att vi hann fixa mat till gästerna. Att de ville komma i år igen. Att barnen hann få kläder till avslutningen. Att vi betar av sakerna. Som vi vill hinna med. Att vi biter ihop och överlever. Men är det det jag menar med njuta? Vad är alternativet? Hur skulle vi klara att INTE vara med. I teatern, på konserten, avslutningen. Om vi hoppar över den årliga grillfesten. Om vi taggar ner. Är lediga. Grillar, slappar, badar. Hoppar studsmatta med barnen. Spelar boll.

Jag vet inte hur vi skulle överleva. Det är aldrig nåt alternativ. För vi vill så mycket. Man klarar så mycket. Men till vilket pris?