Honom lurar man inte längre

Jag tror jag gjorde en av mina sämre utflykter i helgen. Vi åkte till syrran. Lill-Tjorvas kräktes i bilen. Sen satt vi på syrrans toalett och läste samma bok om och om igen för att vänta ut nästa kräks. Sen fick vi låna en tom lägenhet av moster. Vi sov oroligt. Men kräktes inte. Sen åkte vi hem. A-son tyckte också det var rätt trist. Och så luktade det illa. I bilen. Lill-Tjatten däremot tyckte allt var som det skulle. Inga konstigheter. Varje gång syrran kikade in på toaletten för att höra hur det gick för oss, så vinkade han glatt och sade 'hejdå'.

På vägen hem igen köpte vi lite frukost. Drickyoghurt och gott bröd till A-son. Vitt bröd och banan till Tjorvas. En stor latte till mamman. (Och en påse Ahlgrens chokladbilar. Sssch.). När vi satt i bilen sade A-son plötsligt. 'Vad är det som prasslar?' Och inte på ett nyfiket undrande sätt utan mer ett 'haha, jag hör nog att det prasslar av godis, mamma'-sätt. Jag påstod att det var ett gammalt prassel som låg i fickan. 'Haha, erkänn att du köpte godis, mamma.' Jag bytte raskt ämne. För godiset var ju slut. 'Jag köpte ju en bulle till dig.' 'Japp, och den tänker jag äta nu.' Och så släppte han prasslet.

Men inte med ett 'jaja, det var nog ingenting'. Utan mer ett 'jag vet nog vad du håller på med, mamma, men låt gå för den här gången'. Oroväckande. Mycket oroväckande.