Holiday on Ice

Vi var på Disney on Ice, Lill-Tjorvas och jag. Det var en fantastisk föreställning. Över förväntan. För mig. Lill-Tjorvas ville ha popcorn.

Jag kommer ihåg när jag som liten var på Holiday on Ice i Rocklundahallen. (Det var innan Disney köpte föreställningen och innan ABB köpte Rocklundahallen...) Jag minns färgprakten, musiken, alla bekanta figurer som åkte skridskor. Ett minne för livet.

Nuförtiden matar vi barnen med 'minnen-för-livet'-minnen stup i kvarten. Det är så lätt att gå lite för tidigt, lite för ofta, lite för länge. Utbudet är så stort. De egna minnena så starka. Och viljan att ge sina barn de bästa av minnen. Så vi gick på Disney on Ice, Lill-Tjorvas och jag. Jag har varit med tvillingarna också en gång. Och kom fram till att en gång räckte. Främst på grund av alla hysteriska Disney-prylar som kostar skjortan och är helt useless... Men nu var det dags för lillebror. Lite för tidigt. Förstås.

För inte fascineras han av hur duktiga de är på skridskor. Eller hur coola dräkter de har. Han tröttnade ganska snabbt på färgprakten och de smäktande balladerna och piruetterna. Han ville ha en sån där grej som blinkar och snurrar. Han ville ha popcorn och glass.

Jag däremot tyckte det var bra. Men jag tror faktiskt upplevelsen skulle vara bättre om man satsade på en story och inte tryckte in tre kortversioner av Skönheten och Odjuret, Trassel och Frost. Det blev både korthugget och långtråkigt. Samma smäktande piruetter i alla tre liksom. Nej - satsa på en story och lite äldre barn i publiken. Då blir det rätt.

Fast jag grät ändå till Frost förstås...