Rimmar illa?

Man måste bara älska den här kreativa texten av Sakarias. 

'Uppe tidigt, dricker smoothies
En ny dag, let's do this
Kläderna ser ut som godis
Den här känslan är utomjordisk'

Grattis pappa

Jag är en sväng till mamma och passar på att rensa lite bland pappas papper. Det verkar som att jag har gett honom en hel del fina presenter genom åren... Undrar om han sparat dem för att han fortfarande väntade...

Good enough?

Jag står i köket och förbereder morgondagens luciafirande. Det är bara lilleman som ska lussa. De lussar utomhus på fredag eftermiddag hela förskolan tillsammans. Och jag kan bara konstatera att så vidare mysigt att stå ute i regn och blåst en mörk december-eftermiddag är det inte. Luciatåget i sig är ju gulligt förstås. Men glöggen och pepparkakan i snålblåsten efteråt är inte särskilt lockande. Och alla föräldrar som trängs och ska fram och inte fattar att om alla tar ett steg bakåt så får alla se sin lilla ögonsten.

Lill-Tjorvas var Lucia förra året. I år blev han förtjust i den stiliga stjärngosse-struten när han fick syn på den, så i år blir det stjärngosse med strut och stjärna. Och med ett lucialinne flera storlekar för stort för att gå över overallen. Det säger sig ju självt att det liksom inte blir lika noga då. Eller?

Jag minns hur mamma stod och strök våra lucialinnen. Jag minns det mjuka, lena tyget. Fortfarande varmt och det doftade nystruket.

Nu står jag här. Och tejpar upp det knöliga lucialinnet så han inte ska trampa på det när han traskar omkring i leran. För hur noga är det när det är skumt, regnigt och bylsigt och med redan skitiga overaller? Vitt som vitt liksom. Och stjärnan som bara ramlar av. Det går ju att lösa med tejp det också. Syns inte på håll. Good enough.

På samma gång som jag tycker det är bra att kraven sänks, att man gör det man hinner. Det blir bra ändå. På samma gång kan jag sakna noggrannheten, äran i ett välstruket, väldoftande lucialinne. Med påsydd spets.

Men då måste de sjutton börja fira Lucia inomhus...

Kalabalik i bastun

Vi fick oväntat besök igen. En liten stackars mususling hade letat sig in i badrummet och den dörrlösa bastun. Dörrlös eftersom den används som förvaringsrum för blandade träningskläder. Och därför också ett lätt mål för en ensam mususling. Dottern skulle just hämta sig en träningskläda då en liten mus fick brått därifrån. Upp sprang den ur lådan där dottern stod och höll i en tröja. En smärre chock för den stackars dottern. Och troligtvis för den stackars mususlingen också. Och mamman var inte bättre hon. På tå och med långa armar lyckades vi packa gympapåsen och sedan stänga och låsa dörren till toan... Så var det problemet inte alls löst...

Efter uppbyggande telefonsamtal med maken dristade sig mamman till att ställa in en redan apterad musfälla en armslängd in i bastun. Sen stängde hon dörren och låste. Och gick inte in i badrummet på hela dagen.

På kvällen återsamlades familjen och musdebaklet måste tas om hand. Vi måste hitta hålet. Vi måste hitta musen. Försiktigt, försiktigt flyttade vi alla lådor med träningskläder. För att hitta spår. För att hitta möjliga flyktvägar. Men inte trodde vi den stackaren skulle sitta kvar där i hörnet. Och titta upp med sina musiga ögon och sin darrande nos. Nu var det min tur att få hjärtat i halsgropen och skrikande rusa ut. Visst de är små, men hundan så äckliga.

Sådärja. Mususling lokaliserad. Och barnen har kompisar hemma som alla vill se, rädda och helst behålla musen. Det tas fram lådor, hinkar, handskar, mössor - alla möjliga tillhyggen och verktyg för att fånga in eller svepa med sig musen ut till friheten. Inte döda. Inte först.

Och inte visste jag att mususlingar kan hoppa en meter rakt upp i luften. Det var inte bara jag som gallskrek och sprang ut när den hoppade första gången. Det var ett fönster emellan men ändå. Så snabbt. Så högt. Så äckligt.

Nåja, jagandet hjälpte inte. Friheten förstod den inte att den kunde nå. Innan kvällen var slut var stackars mususling borta. Fri på ett högre plan kan man säga...

Bildbevis

Måste ju skryta vidare om kreativiteten i helgen. Sade jag att vi bakade både Lusse-bullar och pepparkakor?! Och ja, det blev visst lite nyttigt mellis-bröd och müsli oxå. Ibland är jag helt otrolig...



Dock är det Vildis som gjort de snygga färgglada pepparkakorna. Och A-son skapade största och coolaste pepparkake-basketbollen.



Och så Lill-Tjorvas smällkarameller och girlanger. I fritt valda färger. Det har aldrig varit så julfint hos oss så här tidigt förr... Vad händer? Nåja, julstressen infinner sig nog ändå.

Julemys

Så blev det då äntligen december och första advent och allt. Nu blir det snö och julpyssel och tindrande barn. Inget mer november-grått med truliga barn och tjatiga föräldrar.

Vi gick ut hårt redan igår. Vi pysslade girlanger i julens färger lila och gult. Vi gjorde smällkarameller med riktigt godis i. Vi glömde köpa saffran och åkte en extra sväng till affären. Vi bakade pepparkaks-kameler, jul-giraffer och basketbollar. Vi gjorde tjocka, feta lussebullar. Och vi hade en uppvisnings-mysig familjedag. 

Här ser ni en smällkaramell med riktigt godis i. Kom ihåg den. Den försvinner kanske snart... Röran på golvet upptäckte jag när jag blev misstänksam över Lill-Tjorvas snabba åtgärd när vi behövde en tom toarulle till pysslet...

Hur gick det då?

Jo, tackar som frågar. Det blev en 15:e plats. 10 st kom till final och det missade vi alltså. Kanske, kanske var vi lite besvikna ett tag. Men redan nästa dag var vi stolta som tuppar. 15:e bästa kvinnliga barbershop-kören i världen. VÄRLDEN. Det är inte att förakta. Dessutom hade vi snyggast byxor.

Nu gäller det

Jag har det bra over here i glitter- och glamour-världen. Vi repar, shoppar och äter. Och repar. Och shoppar. Idag gäller det. Håll tummarna att vi går till final! 

Resfeber

I morgon åker jag till USA tillsammans med ett gäng sköna damer (och en herre) för att delta i VM i barbershop. Vem hade kunnat ana det när man stod i teknologoverall och skrålade ekivoka sånger för ett antal år sen? Jag har aldrig varit i USA förut och kommer genomföra min första vistelse där i lösögonfransar, paljetter och en trånande blick... Det ska bli spännande. Ska jag vara ärlig föredrar jag paljetter nuförtiden. Var sak har sin tid...

Så håll tummarna för oss. På torsdag tävlar vi i semifinal. Alba Show Chorus. Man kan följa oss via denna länk. Strax efter kl 23 om jag har räknat rätt...

http://sweetadswebcast.com/

Domedagsfeeling

Är det åldern? Eller är det nutiden? För är det inte lite domedags-feeling? Med ebola. Med ryssar i skärgården. Med SD's starka stöd bland folket. Med klimatförändringar som ger varm höst, sommaroväder och bister vinter. Med skjutningar, med rasism, med våld, med alla hårda ord i medier. Är det inte lite läskigare att leva just nu?

Upp till bevis

En av katterna låg på golvet i köket och bevakade skåpdörren under diskhon. Hon låg som en sfinx och stirrade mot dörren. Bara låg där. Och vi skojade lite om att det nog var en mus därinne. Och festade på soporna... 

Ska jag öppna? Och jag öppnade. Där var tomt och tyst. Så klart. För vi har ju inga möss längre. Tills det plötsligt sprang ut en fet mus på golvet. Jag skrek  'iiiih' som sig bör och hoppade upp i soffan. Och katterna sprang förvånade och storögda efter den feta musen. De hann inte ifatt den så klart. De är ju nybörjare... Och musen visste precis vilken springa den skulle krypa ner i. Och så var den borta. 

Så nu mina kära katter. Upp till bevis. Do your thing! 

Det är mycket nu

Vardagslivet. Logistiken. Livspusslet. Det är sånt vi sysslar med just nu. Till exempel kan jag stolt berätta att vi lyckats få iväg hela barnaskaran till frisören. Efter sju långa hår... hehe. Och alla barnen fick tider efter varann. De två största tog sig dit själva och mamman kom efter med lill-klimpen och plånboken. Och alla hann vidare till rätt aktivitet i rätt tid. Så bra ordnat. Och medan mamman klappade sig på axeln där hon stod och skulle betala, fick hon frågan om hur gamla de stora barnen är. Eeeh, de är ju 11, kom hon på efter en stunds funderande.

Hon funderade hela vägen ut och kom sedan på att de är ju bara 10 år. Nog för att de fyller 11 på lördag, men just nu är de bara 10. Och hade alltså kostat 100 kr mindre att klippa. Per barn. Ungefär där slutade mamman klappa sig på axeln. Och ägnade sig åt att gräma sig... För inte ens den här mamman går tillbaka till salongen och försöker få tillbaka 200 kr för att hon sade fel ålder på barnen... Hon må då gräma sig.

Green screen

När vi var och sjöng med min kör en helg hittade jag en green screen. Så nu kan jag åka vart jag vill... Praktiskt.

Ombytta roller

Idag har jag skjutsat min mor till tåget. Jag såg till att hon hade biljett. Jag hjälpte henne att köpa en tidning och lite godis. Jag följde henne till rätt perrong. Jag följde med in på tåget och hjälpte henne med väskan. Jag stannade till utanför fönstret och vinkade. Och tänkte på hur många hundra gånger hon har gjort samma sak för mig. I dåtiden.

Stor och stolt

Om nån är lite mullig och snygg ändå så blir jag glad. Då finns det liksom hopp. Att det är ok att vara stor och stolt och snygg precis som man är. Och sen går människan och bantar ner sig så man inte ens känner igen henne. Då blir jag sur. För då var det ju inte så. Att det var ok att vara mullig och snygg. Och stor och stolt.

Är det ens samma person? Vart tog hon vägen? Shima Niavarani? Hur gjorde hon?

Tråkig

Om man säljer sin gamla iPhone till sin son. Och sen ändå envisas med att sätta på 'begränsningar'. Då är man nog en ganska tråkig förälder. 

Men om man dessutom glömmer bort koden... Hur tråkig är man inte då?!

Sett 117

Jag lyssnade på Christer i P3 en gång och de efterlyste nördar inom olika saker. Folk som gjorde nördiga saker, som tex räknar registrerings-skyltar från 001, 002, 003 osv. Vadå nördigt? Det är ju jättekul! Vi är på 116. Hela familjen är engagerad. Barnen tycker det är jättekul. Eller de tyckte ju det i början. Nu kanske det mest är jag och maken som letar. Och skickar kortfattade men kärleksfulla sms till varandra, när vi äntligen hittar nästa nummer.

Sett 116.

Nu när jag tänker efter är det nog mest jag faktiskt som hittar numren. Som håller ögonen öppna. Som kanske går en extra sväng fram och tillbaka på parkeringen för att hitta 117. Som kanske scannar av ett parkeringshus på väg till jobbet... Och tänk lyckan när jag läste godnattsaga för Lill-Tjorvas häromkvällen.

Och så påstår de andra att det inte gills!? Nej, nej. Så klart det gills.

Sett 117.

Blogga?

Ni kanske tror att jag har slutat blogga?! Men nej nej. Det är bara svårare att komma åt nuförtiden...

Svamptider

Entusiastiskt drog han mig i armen in till sin hylla på dagis. Titta mamma! Han pekade på nåt som låg i kepsen. Den där svampen smakade vi. Det var inget gott.

Eeeh. Sade mamman.

Och hur jag än surfade och hur jag än googlade så fick jag hela tiden olika svar. Troligtvis helt ofarligt. Men kanske ändå världens giftigaste svamp.

Nu har det gått några dar. Han verkar pigg. Lite förkyld bara.

När katterna är hemma...

Idag har jag jobbat hemifrån och tänkte att 'Vad bra. Då får jag se vad de gör hela dagarna när de är ensamma, de där katterna. De lever väl rövare förstås...'

Klockan 9.21

Klockan 10.44

Klockan 12.07

Klockan 12.39

Klockan 13.56

Klockan 14.11

Klockan 14.38

Foten är nere

Ok. Jag satte ner foten. Båda fötterna. Resan är bokad och betald. Nu kör vi.

Mina vänner. Om några månader deltar jag i VM i Barbershop. Barber shop. Barber Shop? Ni ser. Jag vet inte ens hur det stavas. Men här ska glittras, åmas och tindras. Här ska finslipas in i minsta detalj. Knäna böj. Mungipor upp. Och öva öva öva. Det kommer ta tid. Det kommer ta kraft. Det kommer bli kul.

Åsså får jag åka till USA för första gången i mitt liv. Vad många roliga saker jag får vara med om hela tiden. Och vad skönt det är att sätta ner foten...

Den där obegripliga magkänslan

När man inte vad vad som är bäst för en. När man varken säger bu eller bä. När man vet att man borde för att det är kul. En chans man inte kommer få igen. Men när magkänslan säger nej nej nej. När man förhalar och förtränger. När man aldrig sätter ner foten. Fast det handlar om en kul sak. När man inte vill bli övertalad. Men inte heller vill säga nej. När man velar och velar. Tvekar och tvekar.

Ska man kunna lita på magkänslan? Eller spelar den mig ett spratt? Är det kanske därför jag inte gått in med hull och hår. För att det ska vara lättare att backa. Eller är det inget för mig? Hur sjutton fattar man ett beslut. När man är den veligaste personen i stada.

Med katt

Jaha. Så har man blivit med katt. Och inte bara en katt. Utan två! Hur kunde det bli så här? Jag som aldrig i hela mitt liv har haft djur. Förutom akvariefiskar. Som för övrigt också var ganska läskiga. Jag som är rädd för alla sorters djur. Som är tafatt, rädd och harig av mig. Plötsligt ska jag ta hand om två små kattungar. Två små levande djur ska bo, äta, leva, bajsa i mitt hus. Hur kunde det bli så här?!

Nu skulle man kunna tro att det har tjatats och gnatats hål i huvudet på föräldrarna här hemma. Och visst har önskemålen funnits. Visst har det stått katt på önskelistan i några år. Men för min egen del så är det främst mitt eget djur-ointresse som ligger bakom. Jag vill inte att mina barn ska vara oerfarna, rädda och fega med djur. Jag vill att de ska lära sig hantera en levande varelse. Älska den, vårda den, ta ansvar för den. Det är något jag inte lärt mig. Jag har egentligen inte saknat det, eftersom jag varit tämligen ointresserad och feg från början, men jag kan känna nu att det är en tillgång och en bra erfarenhet att ha haft djur.

Så samtidigt som mina barn ska få möjligheten att ha ett husdjur, så är detta också en terapi för min egen del. Jag vill lära mig att ta hand om katterna. Krama, gosa, älska. Och plocka bajs ur kattlådan. Och klippa klor och stoppa in piller i dom. Jag vill bli en aning coolare helt enkelt. Men där är vi inte än. Inte alls. Än.

Status 12

Så hände det sig äntligen att jag började läsa en bok. Och att jag fortsatte att läsa samma bok. Och att jag till och med läste ut den! På kort tid. Inom en vecka. Det kallas visst semester...

Boken har jag spanat in länge. 'Status 12' av Martin Melin. Snål som jag är, väntade jag tills den kom i pocket. Och visst - jag erkänner. Det är författaren jag varit mest nyfiken på. Kan han verkligen skriva? Hur skriver han? Och varför är han inte ihop med Camilla Läckberg längre?! Fast det där sista hör ju inte hit förstås... Samtidigt tycker jag det är oerhört fräckt att det är just såna recensioner han får. Att han faktiskt kan skriva. Att han nog måste fått hjälp. Att folk varit förvånade över att den är bra.

För boken är bra. Den är lättläst, historien är spännande och jag läste så ofta jag kom åt. Det är flyt i språket med korta meningar. Som jag gillar. Men ändå lite lull-lull med beskrivningar runtomkring. Jag fattar tycke för personerna och dras in i historien.

Man får följa en nyutexaminerad polis på sina första uppdrag. Det är både stort och smått och man får en inblick i polisens vardag. Samvetsfrågorna, spott och spe från allmänheten, jargongen sinsemellan, farorna. Det faktum att Martin själv jobbar som polis ger historien trovärdighet, men skrämmer mig också. Jag inser att jag är naiv, men jag trodde och hoppades att historien skulle ta en annan vändning än den gjorde. Jag vill så gärna tro att de goda är alltigenom goda och att de onda kan omvändas. Det skrämmer mig om boken återspeglar verkligheten. Tänk vilket ansvar poliserna har. Och vad gör detta med dem?

Det var bara en sak som störde mig i storyn och det var att det stackars lilla barnet fick gå till dagis dagen efter att hon blivit attackerad av två skurkar mitt i natten i sitt eget sovrum...

Men. Boken är faktiskt bra. Helt klart läsvärd och efter ett tag glömde jag till och med bort att det var en kändis som skrivit den... Jag ser fram emot uppföljaren.

En kväll extra allt

Semester kan innebära mycket men ibland dyker de där extra guldkornen upp. Igår kväll var en sådan kväll.

En kväll då fisken nappar. Då elden tar sig direkt. Då regnskuren blir en rolig händelse. Då kvällsdoppet verkligen är skönt. Då korven inte blir bränd. Då solnedgången är öronbedövande vacker. Och då ungarna skrattar och de vuxna faktiskt hinner prata. En sån kväll som man minns länge. 

Påtagligt tomt

Äntligen är vi i sommarstugan! Sommarstugan som pappa har byggt. Från topp till tå. Varenda liten spik. Varenda liten bräda, hylla, soffa. Precis allt. Och nu är han inte här. Tomheten är påtaglig. Den ekar mellan husen.

Jag riktigt ser hur han alldeles strax kommer runt hörnet. Hur han släntrar över tomten. Kanske med händerna i fickorna. Att han ligger på sängen medan vi andra spelar spel. Att han kanske har gått efter posten? Är nere och tittar till båten? Nånstans måste han ju vara?!

Och än mer påtagligt blir det. När vi inte har en aning om hur man sätter på vattnet. Det var nåt ute vid sandlådan? Och nåt rör och nån kran inne på toan. Ingen vet. Inget funkar. Och kanske ler du åt vår okunskap. Åt vår tafatthet.

Och vi tänker. Att det här ska vi berätta för pappa sen. Hur svårt det var att sätta på vattnet. När han inte var här.

I kyrkan

Lill-Tjorvas pratade sig igenom hela sin morfars begravning. Han tyckte att prästen var smal. Vart är morfar nu? Ligger han där? Vad är det för blommor? Varför gråter inte du? (Fast tårarna rann utmed mina kinder...) (Fast det är klart. Jag grät ju inte som han brukar gråta förstås. Högljutt och samtidigt sparka med armar och ben... Det gjorde jag inte.) När han inte var kommentator kompade han musiken. Till exempel genom att taktfast bläddra i  psalmboken. Och trumma lite.

Nån enstaka gång hyschade jag lite så jag skulle höra vad prästen sade.
- Vadå, sade Lill-Tjorvas. Får morfar ont i öronen eller?

Lill-Tjorvas grät inte så mycket själv på begravningen. Däremot konstaterade han att nu var det tråkigt på hela jordklotet. 

Huldrans natt

Varje år, en kort vecka, finns det nåt som heter Huldrans natt här i närheten. Ni hör ju vad spännande det låter. Och varje år har jag tänkt att jag måste gå på det. Det låter spännande. Det låter mystiskt. Det låter vackert.

Och nu vet jag inte om jag ska vara besviken eller inte. Det var bra. Det var spännande, mystiskt och vackert. Men det kunde ha vart så mycket mer. Kanske var mina förväntningar skyhöga, efter att ha längtat i så många år. Kanske hade jag läst på lite slarvigt och bildat mig en egen uppfattning om hur det borde vara...

Det börjar kl 21 på kvällen och vi traskar iväg i fotriktiga skor och regnkläder ut i skogen bort mot sjön Trehörningen. Vi ledsagas först av initiativtagaren till det hela. Säkert en eldsjäl och säkert självaste huldran. Hon lämnar oss, efter att vi fått myggmedel att smörja in oss med, i skogen med en skogens man som för oss djupare in i snårskogen. Här kunde det ha börjat. För det trodde vi. Och det gjorde det egentligen, men inte spännande, mystiskt och vackert. Utan mer informativt.

Skogsmannen försöker nog vara lite mystisk av sig. Han har gammaldags kläder och sveper runt med sin ull-kappa. Och nog ser vi oss över axeln för att se om det springer förbi nån huldra i skymningen. Men det gör det inte. Tyvärr. Och skogsmannen, som kunde ha byggt upp stämningen, berättar vidare om skogen och vad den betyder och vad den är. Ganska tråkigt tyvärr. Barnen tröttnar på att gå och vi är dessutom 58 personer i publiken, vilket gör att det tar lång tid och den där nära samvaron infinner sig inte riktigt. Vi går på stigen i en lång lång rad. När skogsmannen stannar är han tyst tills alla är på plats. Sen pratar han om tidigare skogsbränder och om båtsmannen som bott i skogen för länge sedan.

Jag vet inte varför stämningen inte infinner sig. Kanske hade det räckt om skogsmannen hade berättat i jag-form. Om när han bott i skogen istället för om någon annan. Han hade gärna fått berätta om skogens väsen. Jag vet fortfarande inte vad en huldra är...

Vi kom till slut fram till sjön. Och det var här själva föreställningen var. Fast det var ju ingen teater förstås. Mer att vi satt och tittade ut över sjön. Vi såg en naken huldra i fjärran som satt och plaskade i vattnet och sjöng. Vi hörde fler som sjöng från olika håll. Vi hörde flöjter och fioler i fjärran. Vi såg båtsmannen komma ut i sin eka och spela munspel. Det prasslade i buskarna, det var stenar som slog mot varann och det sprang förbi konstiga gråa varelser. Då var det spännande, mystiskt  och vackert. Äntligen.

Bilden lånad från Huldrans Natt på Facebook

Vi gick vidare och såg älvorna dansa i skymningen. Vi såg Näcken, om det var han, som spelade fiol. Och vi hörde huldrans skratt. Till slut kom vi fram till en lägerplats. Vi fick soppa och saft och ensemblen sjöng för oss. Klockan blev kvart i ett innan allt var slut. Barnen var trötta men ändå ganska nöjda. Jag var också nöjd, men lite besviken över att det inte var nån story, eller att stämningen åtminstone byggts upp från början. Det kostade trots allt 350 kr per person, dvs över 1000 kr för oss tre. Det var det inte värt. Inte när vi dessutom var 58 pers som trängdes om upplevelsen. De kunde ha gjort så mycket mer av det.

Monica Z

Alltså - jag är ju inte den som är först om man säger så. Snarare tvärtom faktiskt. När filmen om Monica Zetterlund kom på bio skulle jag absolut se den. Den här skulle jag inte missa. Nä nä. Men just det året hann jag inte gå på bio. Eller det decenniet... Äh, jag kanske såg nån Bilar eller Bamse eller nåt men Monica Z blev det inte tillfälle att se...

För ett halvår sen ungefär när jag var så sjuk att jag inte kunde gå på Priscilla. Då var det synd om mig och det insåg syster, som fick spontangå på Priscilla istället för mig. Så som plåster på såren fick jag Monica Z på dvd. Underbart! Äntligen! Fast sen hann jag inte se på dvd det året... Eller jag orkade inte. Jag var ju så sjuk.

Men nu ni! Hela resten av familjen är bortresta. Jag kommer hem till ett nystädat och tyst hus. Jag äter gott och jag tittar på Monica Z. Och jag gråter och njuter av denna fantastiska film. Och den fantastiska musiken! Edda spelar Monica så bra. Nästan lika bra som Monica själv. Och vilket sorgesamt liv. Vilken drivkraft hon hade. Och vad hon fick offra. Ja, det var en fin film. Lite tragisk. Jag vet inte hur sann den är, men hon var nog lite trasig. Sen slutade filmen när allt var på topp. Vad hände sen? På riktigt. Hur trasig var hon?

Det var roligt också att se alla gamla stjärnor i nya upplagor. Hasse & Tage, Povel Ramel, Lena Nyman, Beppe. Alla var där. Vilken tid. Vilka människor. Vilka konstnärer.

Sommarfest

Det är sommarfest på dagis. Barnen har övat på sånger under hela terminen och är förväntansfulla och pirriga över att äntligen få sjunga för sina föräldrar. Temat är sagofigurer och man sjunger om Klas Klättermus och Pippi Långstrump. Och man får klä ut sig. Till kanske en sagofigur? Eller till vad man vill.

Alla föräldrar står lika pirriga och förväntansfulla utanför dagis och väntar med kamera och picknick-korg i högsta hugg. Var är han? Var är hon? Mitt söta lilla charmtroll.

Åsså kommer de tågande i led. Sjungande Pippi Långstrump. Långa rader med glada och vinkande prinsessor, Emilar, riddare och så Spindelmannen. För Lill-Tjorvas är naturligtvis Spindelman. Med huva och allt. Så man inte alls ser vem det är.

Där satt han och var ljuv under hela showen. Det enda man såg var hur tyget drogs in i munnen när han, troligtvis, glatt sjöng med i Bamse-sången... Helt enkelt ljuvlig.

Mera midsommar

Vilken förebild

Är det nåt jag inte vill att mina barn ska ta efter mig, så är det min rädsla för alla slags djur. Jag har alltid varit rädd för djur. Hundrädd, hästrädd, typ korädd och nästan katträdd. Hamstrar, kaniner är läskiga och kan bitas. Jag är helt enkelt ovan med djur och har en väldig respekt för dem. Väldig respekt. På gränsen till panik-respekt...

Midsommarhelgen spenderade vi hos barnens faster på landet. Där finns det djur. Och djurvana. Vilket paradis för barnen. Jag håller mig på respektfullt avstånd. Från hundar, hästar, kaniner och höns. Men framförallt dottern älskar att pyssla, klappa, mata och dona. Hon t.o.m rider lite. Mycket modigt.

Jag blev inkallad att hålla i en häst när vi var där. Det fanns tre hästar i hagen. En jättestor, en mittemellan och en pytteliten. Tjock, men pytteliten. De skulle flyttas av någon anledning och jag tilldelades den pyttelilla. Dottern tog den mittemellan och fastern tog den jättestora hästen. Hur det var så gjorde jag det med bultande hjärta. Lilla hästen, som förvisso var liten men högst levande och tung och kanske helt vildsint, vad vet jag, hoppade plötsligt till och blev rädd för något. Och vem blev inte det. Jag hoppade mycket högre och backade instinktivt... 'Visa att du är starkare än den' sade fastern, medan jag tyckte att den lilla hästen såg oerhört stark och vältränad ut. Och kanske lite ondsint dessutom... 'Du ser ju helt livrädd ut, mamma.' Konstaterade dottern helt korrekt.

Vilket dåligt föredöme jag är, tänkte jag. Om jag nu vill att mina barn ska bli modiga och coola med djur, så måste ju jag vara det också... Trodde jag. Men tvärtom. Vildis fnyste åt sin fega mamma och visade hur man minsann skulle göra. Raskt och resolut och utan prut tog hon över och räddade mig från den lilla hästen. Och växte hon inte ett par centimeter på kuppen? Man kan tydligen vara förebild på olika sätt...

Nu funderar jag på om vi inte ska skaffa katt ändå. Det vore lite mysigt. Tror jag. Hmm. Vem är det som påverkar vem här hemma egentligen...?

Vildis rider på mittemellan-hästen...

Ja må han leva...

Inför begravningen har vi pratat mycket med Lill-Tjorvas om vad som ska hända. Vad vi ska göra i kyrkan. Om vart morfar är nånstans. Och att han ligger i en kista. Och att vi ska ge honom blommor och sjunga för honom.

Lill-Tjorvas visste precis vilken sång vi skulle sjunga. Ja må han leva!
Men han är ju död, sade jag.
Hmm. Han funderade en stund. Då sjunger vi den här. Ja må han leva död.
Sen gick han trallande därifrån. Ja må han leva, ja må han leva, morfar är död, morfar är död...

Allt verkar så enkelt när man är 4 år...

Glad på riktigt

Ni kanske missade att jag fyllde år häromdagen? För jag kanske själv inte ens nämnde det här på bloggen. För jag hade fullt upp att fira. Att jag äntligen fyllde 46... Puh. 46. Vart kom alla de åren ifrån?

Men jag blev faktiskt firad. Nog hade jag hintat lite till mannen. Och till barnen. Och alla som var i närheten. Detta skulle de inte kunna undgå. Och det gjorde de inte. Jag väcktes vid halv 7-snåret av Lill-Tjorvas. Han ville läsa böcker och småprata lite. Fast det var helg. Mannen försökte tappert styra bort honom. Jag låtsades sova. Och somnade om. Pow! Och vaknade av sången. Så där som när man var liten. Att man vaknade av sången. Och skumögd tittade ut på den långa raden med presenter som kom sjungande.

Glatt överraskad överöstes jag av presenter och frukost och kramar och Ja må hon leva.Och klockan var nio! Och sedan fick jag ändå ligga kvar i sängen och äta frukost och läsa. Och dörren stängdes och det var tyst, lugnt och fridfullt inne hos 46-åringen.

Men det slutade inte där. För sedan bjöds jag på spa. I mitt eget badrum. Som jag inte ens kände igen. För det var rent, tomt, tyst, mörkt. Det brann ljus, det var soft musik, det fanns en massagebänk inne i bastun. Utan kläder och saker på. Och det fanns ett bubblande varmt bad som väntade efter massagen. Det var dottern som ordnat och pysslat och jag njöt av varenda sekund. Det ingick oxå manikyr. Jag har nog aldrig haft så snygga naglar. Och färgglada. Det passade perfekt till begravningen sen...

Pappa!

Det obegripliga att du inte finns.
Där du alltid varit.
Hos oss. Med oss.
Nu kommer saknaden.
Och tomheten.
Men också våra minnen.
Där finns du alltid kvar.
Hos oss. Med oss.

Allt är sorgligt

Jag berättade ju aldrig hur det gick för stackars Charlie. Ja pippifågeln som tjejerna hittade. Hen lever inte längre. Tyvärr. Vildis var uppe hela första natten och matade pippin varje halvtimme. Nästa dag skulle mamman jobba hemma. Motvilligt gick hon med på att ta sig an Charlie. Eller motvilligt förresten... Hon hann ju knappt jobba för att hon var tvungen att springa och titta till den lilla fågeln var och varannan stund.

Och nåt rätt måste vi ju ha gjort eftersom Charlie ändå klarade sig så pass länge. Men efter skolan när dottern stod och matade så var det tydligen kört. Charlie kippade efter andan och föll död ner. Sorgen var ett faktum. Igen. Nu undrar dottern om hon kan få en katt som kompensation...

Den här tiden på året

Det här inlägget har jag en känsla av att jag har skrivit förut. För historien upprepar sig. Om än snäppet värre i år då... Förstås.

För perioden fram till sommarlov och semester är egentligen ganska hemsk. Alla dessa saker vi håller på med. Som vi inte får missa. Det är avslutningar, sommarfester, föräldramatcher. Uppvisning, uppspelning, avtackning. Det tar aldrig slut. Och varje år tror jag att vi orkar lite till. Bara lite till. Och det är ju så roliga saker vi gör. Klart vi vill va med. Jag gör bara en knut på mig själv så går det. Och sen lite dubbelknut så går det lite till. Jag kan skippa att sova och packar och planerar hela nätterna.

Man kan tro ändå att när ens far går bort mitt i detta. Och man ska hantera sorg och saknad samtidigt som man roddar vardag och avslutningar. Man skulle kunna tro att man blir en anings klokare och säger nej till saker. Stannar upp. Andas. Kramar om sina barn eller sitter på altanen i solnedgången.

Nej då. Inte jag. Jag sover ännu lite mindre. Försöker få in allt praktiskt som ska fixas med begravning och så, samtidigt som jag skjutsar till avslutning, fixar presenter, packar utflyktsmat och firar födelsedagar... Det finns ingen hejd. Ingen eftertanke. Inget förnuft. Bara en kamp att lite till. Bara denna vecka. Sen kan vi andas.

På måndag begraver jag min far. Jag vill hinna ta in det. Jag vill förstå. Jag vill stanna upp i det och vara där. Jag vill inte upptäcka om några veckor, månader att vad var det som hände? Vad gjorde jag?

Ett litet liv

Flickorna hittade en fågelunge utanför huset idag. En yttepytteliten fågelunge. Nu bor den på vårt skrivbord. Och matas med äggula och socker. För det sade vår vän ornitologen. Åsså jagar vi insekter. Det måste den ha. Hur ska det gå? Kommer den klara natten? Vi oroar oss.

Omodern

Plötsligt blev det varmt och fint ute och jag svettades i mina svarta långbyxor. Ojoj, dags att leta upp sommar-garderoben. Jag hittade ett par vita byxor som jag var så snygg i förut. Vida i byxbenen, men det där går ju så mycket fram och tillbaka. Men hur var det nu? Är det tajta eller vida byxor som gäller? Eller gör man som man vill? Förvirringen är total och tiden är knapp, så byxorna åker på.

Hela dagen gick jag sedan och kände mig som ett ufo från förr. Byxorna flaxade runt benen och jag kunde inte för mitt liv komma på vart de hade varit snygga förut? Nej, här ska shoppas. Men hur är det då? Är det tajta eller vida byxor som gäller...

Aldrig!

Det är så definitivt med aldrig. Aldrig mer...

Aldrig mer hålla hans hand. Aldrig mer klappa hans kind. Aldrig mer höra hans röst. Aldrig mer prata, skratta, fika tillsammans. Aldrig mer sitter han på altanen i sina ocoola solglasögon. Aldrig mer hämtar han tidningen innan vi andra ens har vaknat. Aldrig mer spelar han fotboll med barnen eller är tålmodigt polisen i 'Tjuv och polis'. Aldrig mer kommer han att fiska, snickra, elda, muttra, lösa korsord, slumra på soffan, snarka, darra på kaffekoppen.

Aldrig mer får jag ge honom en kram...

Svar på tal

Mamman nattar lille sonen. Efter sagan säger hon som vanligt:
- Du. Vet du en sak?
- Nä, svarar sonen.
- Jag älskar dig.
- Och jag... Jag älskar att bajsa när jag är bajsnödig...

Väntan

Väntan på det sista andetaget.
En oändlighet av tid. Av oro. Av skräck.
Rädd för det som ska komma. Rädd för det som är.

Lättnaden och sorgen när det är över.
När det sista andetaget kom. Och var förbi.
Och sedan alldeles tyst. Tyst och tomt.

Nu är vi utan dig. Utan pappa.
Jag saknar dig.
Jag älskar dig.

Ett steg bort

Du är inte riktigt med nu. Lite i en annan värld. Ser saker som inte vi ser. Dina tankar vindlar. Du berättar och förklarar. Funderar och undrar. Vi hänger inte med. Men du verkar inte ha ont. För du småler lite. Verkar nöjd. Även om du suckar och stönar.

Är du ett steg bort? Eller två? Hur många steg är det?

Kvar?

Pappa

Jag håller min pappa i handen. Vi pratar inte om döden. Vi pratar inte om livet. Vi bara är. Tillsammans.

Stort

Ni anar inte vad stort. När Stina Wollter har varit inne på min Instagram och gillat en bild. Förvisso en bild jag inte tagit själv, men ändå. Stina Wollter. Hos mig. Oooo. Starstruck!

En flicka med lugg

En flicka med lugg tittar glatt leende på mig från väggen. Inte helt olik min egen dotter. Eller son för den delen. Dragen finns där. Flickan är på scoutläger. Äter mat ur en kåsa. Tunna tunna flätor. Hon ler. Vad tänker hon på? Vem är hon? Hur kan hon vara jag. Fast för längesen. Vem var jag då? Vem är jag nu?

Vi ligger i mina föräldrars säng. Jag har baxat in projektor och den glittriga filmduken. Vi tittar på diabilder från förr. Flickan med lugg. Den blonda storasystern. Mamman som badar. Den solbrända starka pappan. Familjen från förr.

Jag skrattar och pekar och minns. Pappa ler. Eller vill han bara sova?

Ingenting kommer tillbaka. Allt är bara minnen. Bitterljuvt. Melankoliskt. Nostalgiskt. Men ändå fint. Vart tar alla minnen vägen? Sen. När det är slut. Varför samlar man på så många minnen? När man till slut bara vill sova.

Bling bling

Nu laddas det för nya upplevelser. I helgen ska jag till Karlstad och NM i Barbershop med min kör. Jag kan bara ana vad jag ger mig in i. En bubbla av glitter, bling bling och lösögonfransar. Ballader, ballader, ballader. Och så förstås fräcka tanter, läckra brudar och käcka kvinnor. Det ska bli skoj. Det ska bli läskigt. Det ska bli spännande. Nu kör vi. Bling bling...