Bara så ni inte oroar er

Jag är fortfarande mig lik. Vill inte ni ska tro annat. Trots pajbak och rosklippning. Och bullmamma-varning. Så här ser tex lekstugan ut hos oss. Snacka om opysslad. Nu kan ju det bero mer på barnen än på mig, eftersom jag sällan leker i lekstugan, men vad är det man säger - sådana barn - sådan mor - eller nåt...

Psst! Om tex Kungen & Majkis skulle råka ha en stund över är det helt ok att komma förbi och piffa vår lekstuga lika fin som er dito... Jag bjuder på krusbärspaj... Med sandköttbullar till...

Nåt fel är det

Jag har rosor på bordet från egen trädgård. Jag bakar paj på egna krusbär. Jag plockar blåbär i skogen utanför staketet. Och jag skördar den första egenodlade tomaten. Nåt är verkligen verkligen på tok...

Bara varit

Oj vad vi har 'bara varit' idag. Det visade sig att vi är något av experter på att bara vara. Vem hade kunnat ana det? Vilken idyll. Jag smäller av. Förutom när vi har bråkat och skrikit på varann och förutom när Lill-Tjorvas har hängt klistrad runt mitt ben, så har vi helt enkelt haft en toppendag hela dagen.

Föräldrarna har skrattat högt, barnen har lekt med varandra, pajer har bakats, blåbär har plockats och vi har till och med badat kvällsdopp. En sån där dag som man tror att alla andra familjer har varenda dag. En sån dag hade vi idag. Det är det här som skapar mina barns barndom. Deras minnen. Jag behöver inte oroa mig.

Bara vara

Det händer så mycket hela tiden. Vi bokar resor och vi flänger runt. Vi packar om och vattnar blommorna och drar vidare. Det är så mycket man vill hinna med. Så mycket man vill se. Så mycket man vill att barnen ska få uppleva. Så mycket man vill visa dem.

När jag var liten åkte vi till stugan på sommarlovet. Och sen var man där. På sin höjd åkte vi till Åland några dagar. Vi badade, lekte, tränade in fantastiska shower, spelade minigolf, läste, jagade mygg och lite senare jagade vi även killar. Mormor & farmor & farfar bodde i närheten så de träffade vi då och då. Kusinerna var bästa kompisarna.

Jag kan sakna det upplägget. Nu har vi far- och morföräldrar i olika städer. Inte långt borta, men sisådär en 20 mil att åka. Och förutom de besöken vill vi hinna åka på semester i olika konstellationer. Med vänner, med ett annat gäng, med släktingar, med varsitt barn, tillsammans och så vill vi ju vara hemma också. Och bara vara. Som vi knappt vet hur man gör. Bara vara?

Det finns så många måsten. Legoland, Skara Sommarland, Astrid Lindgrens Värld. När jag var liten åkte vi till Legoland en gång. Och det är ett minne för livet. Vad kommer mina barn komma ihåg? De proppas fulla med upplevelser och action. Det händer saker hela tiden. Det måste hända saker hela tiden. Annars kommer det genast ett 'Jag har inget att göööra...'

Och visst. Jag curlar dem inte hela tiden. De får faktiskt ha tråkigt. Och jag tycker det är bra att de får ha tråkigt. Men ändå. Varför dras vi med i hetsen och stressen?

Jag var ute och åkte i min barndoms sommarby. Där kusinerna bodde. Där vi lekte som små. Jag såg två tjejer sitta på gräsmattan. Framför sig hade de ordnat blomblad i små högar, i långa rader, på små löv. Det var så vi lekte. Vi lekte affär och 'bo-i-olika-hus'. Jag har aldrig sett mina barn leka på det sättet. Och ändå bor vi mitt i naturen, mitt bland träd, bär och berg. Måste man visa dem? Sätta igång dem? Men det gjorde ju inte våra föräldrar...

Sen inser jag ju att tiden förändras. Våra barn är påhittiga på andra sätt. De gör orienteringsbanor, hittar på Pokemon-spel, ordnar EM i kicka fotboll och bygger djurparker med Kapla-stavar. Jag kanske inte ska vara så orolig. Det jag kan göra dock. Är att inte flänga runt. Inte jaga poäng och sevärdheter. Inte göra allt och lite till.

Den här veckan är vi bara hemma. Vi övar på att bara vara. Går sådär.

Han knypplar!

I helgen var jag med om ett 'once-in-a-lifetime-moment'. Vildis satt med sin moster och lärde sig virka. Koncentrerad och intresserad! Och min långe drasut till systerson satt med sin moster och gjorde ett armband i makramé. Koncentrerad och intresserad! Vad ger ni mig för den?

Tonåringen tyckte armbandet blev coolt. Och Vildis kom på att om hon blir arg så kan hon gå upp på sitt rum och virka tills hon lugnat ner sig.

Det här kan jag leva på länge... Det är inte alla som får uppleva ett sådant ögonblick av gemenskap över alla gränser! Och det hände mig!

En myggas surr

Nu får ni hjälpa mig. Finns det något värre ljud än en myggas surr? Till exempel på natten. När man ska sova. Det är kolsvart i rummet. Och så hör man det där eländiga, envisa surret. Man har inte en chans att döda den i mörkret. Men man viftar lite på måfå och hoppas att den ska hitta nån annan att äta på. Eller när man sitter i godan ro och läser en skvallertidning. Så smyger den upp bakom en. Snett bakom örat. Så att man inte ser den. Men hör den. Mycket tydligt. Och man viftar med handen för att få bort den. Och då blir det tyst. Knäpptyst. Man viftar febrilt för att få den i rörelse igen innan den får för sig att smaka lite. På mig. Men inget händer. Fortfarande tyst. Man viftar mer. Snabbare. Yvigare. Vildare. Till slut står man och hoppar och slår med tidningen och då till slut. Det surrar igen. Snett bakom örat...

Jaja, självklart är det värre om det är 'många myggar'. Som Lill-Tjorvas säger. Och oj, vad de sticker honom. Han är prickig överallt. Men klagar inte för det. Han är inte den där klagosorten. Och den här gången svullnade han inte upp så fasligt. Som förra gången vi var hos mormor och morfar.

De har verkligen skaffat sommarstuga i Mygghelvetet. (Myggparadiset heter det kanske om man ser det ur myggens perspektiv) (Fast varför i herrans namn skulle vi göra det förresten... De ser aldrig nåt ur vårt perspektiv direkt.) (För då skulle de väl inte sticka oss hela tiden.) (Väl?)

Efter många års träning klarar de flesta i släkten av att spendera en vecka eller två i Myggriket. En del pallar inte trycket och gör bara korta inhopp. En del dyker helt enkelt inte upp. Medan vi andra härdar ut. Och nytillkomna släktingar svullnar som sagt upp lite i början, men de vänjer sig. Till slut blir man cool och kall. Och skryter om att det här var väl inget. Då skulle ni ha sett 1974. Då var det mygg. Stora som helikoptrar... Ja, ni fattar.

Men hur cool och kall jag än har blivit. I år var det inget kul. Det gick helt enkelt inte att vara utomhus. Och inomhus fick man slå och vifta och svära. Som besatt. De var ovanligt många. Ovanligt små. Och ovanligt ettriga. Men. Syster, dotter och jag trotsade trots allt dessa otyg och tog oss ut i skogen för att plocka kantareller. Och banne mig. Det fanns lika många kantareller som mygg i skogen. Outhärdligt, men ljuvligt.

Krabbfiskarna

Sen kanske inte alla krabbfiskare har den erfarenhet och utbildning som krävs för ett lyckat krabbfiske... Eller hur tänkte de när de fiskar krabbor genom bryggan...?!