11 kr

När jag rensade bland mina gamla papper hittade jag också min allra första lönespec. Från mitt allra första jobb. När jag gick i högstadiet.

Det hade kommit hem en sån där reklam för att man skulle börja dela ut reklam. Som jobb liksom. Jag funderade lite på det och roade mig med att fylla i namn och adress på lappen. Man satt ju jämt och fyllde i lappar och tränade på namnteckningen på den här tiden. Istället för att slösurfa liksom. Den ifyllda lappen postades sedan av en hjälpsam syster. Men hallå - jag hade ju inte bestämt mig??!!

Sen stod jag där. Varje söndag. Med ett berg av reklam som skulle sorteras och packas och delas ut. Det blev många långa nätter. Många långa rundor. I regn och rusk. Med cykel och bil. Med mor och far. Och tom med syster ibland...

På min första runda tjänade jag 11 kr. Elva kronor. För ett par timmars jobb. I regn och rusk. Efter några söndagsrundor kom den första löneutbetalningen. Min första lön. På 199 kr. Jag var så lycklig. Tills jag råkade cykla mot rött ljus och fick böta 200 kr...

Jag delade ut reklam under ett par år. När jag städade hittade jag mina lönespecar och en lista där jag skrivit ner allt jag tjänat. Med datum, betalning för rundan och total summa hittills. För allt jobb. Tillsammans. Jag bläddrade fram de fem A4-sidorna och kollade slutsumman. På två år hade jag tjänat ihop ca 5000 kr. För alla dessa nätter...

Nu kommer syrran säkert påstå att jag är skyldig henne en del för det jobb hon gjorde. Men då säger jag bara - tidningsutdelning. Väldigt tidigt på morgonen. Nurmi och Appelkvist. Jag var där!

Så lätt det är att rensa och slänga saker

Åt andra alltså. Jag och syster var hem till mor och far och gick igång på förrådet i helgen. Det där förrådet som man inte kan vara i längre. Där det står en säng under alla saker och kartonger för att det var ett gästrum från början. Där pappa står ihopträngd i ett hörn och snickrar på sina snickerier. Där farmors gamla fina skänk står under en filt och samlar damm. Där vaggan, som syster, jag, våra barn och våra barnbarn har legat/kommer att ligga i, står och väntar på nästa bebis.

Där gick vi loss. Och det var ju inte så lätt. Ändå. För mycket av grejerna var faktiskt våra. Gamla kemiböcker, lönebesked från McDonald's, brev från brevvänner, äggkartongstomtar, gråttavlor, scoutmärken, Kamratposten och fina klistermärkessamlingen...


Vi fick dock ihop lite junk till en vända till återvinningen. Med det som var lättast att slänga. En trasig bokhylla, en sunkig madrass, solkiga babykläder och äggkartongstomten... Och med sorg i hjärtat slängde jag också min fina 'Söta-bebisbilder'-samling. 

Verkligheten

Det här att Vildis vann en termos på fisketävlingen. Det ledde till att hon ville ha varm choklad i den. Så det ledde till att hon ville ut i skogen på utflykt. Vilket ledde till att hon fick med sig sin bror ut i skogen. Till deras hemliga ställe. De packade termos och fika och gick iväg.

Medan de packade berättade de ivrigt om hemliga stället. Vart det låg till exempel. Och hur det såg ut. Hur de hade byggt ett tak ifall det skulle regna. Och att det fanns små gångar mellan rummen. Ja, det är nästan som i Minecraft konstaterade de glatt.

Tänk att det finns såna ställen i verkligheten och inte bara i dataspelen...

Top Girls

Snälla Söta Supersis bjöd på spontanteater häromkvällen. Vi såg Top Girls på Stadsteatern. Och det var ju en märklig teater. Feministisk kultpjäs utlovades. Hmm...

I första akten är det en kvinna i karriären som bjuder in fem historiska kvinnor på middag, för att fira sitt nya jobb som verkställande direktör på ett rekryteringsföretag. De historiska kvinnorna var udda kvinnor som levt för många hundra år sen och på olika sätt hade utmärkt sig. En hade varit påve, en konkubin, en upptäcktsresande... De stod på en lång rad och berättade lösryckta bitar ur sin historia. Ibland pratade de i mun på varann. Och det var så klart meningen, men ändå störande. Och jag hade inte riktigt koll på de här damerna. Vad hade de gjort? Fanns de på riktigt?

Plötsligt blev det scenbyte och två tonårstjejer kom in och gnabbades, fnittrade och drömde sig bort. En av dem hade inte alla hästar hemma på loftet. Hon var lite arg, gjorde tvära kast, men samtidigt verkade hon osäker. Och hon längtade bort.

Sen var det paus. Brydda gick vi ut och fikade och undrade hur många som skulle gå hem i pausen... Det var liksom inget som hängde ihop och vi hoppades innerligt att det skulle knytas ihop på slutet.

Och så var andra akten helt superbra. Lilla, arga tjejen hade åkt till London till sin moster, som var den firande kvinnan i karriären. Och man fick också se en återblick då mostern hälsade på sin syster och den arga flickan. Mycket känslor, mycket klass och lite avundsjuka kanske.

Ja, den var faktiskt bra ändå på nåt sätt. Men mest för att det var så fantastiska skådespelare. Katarina Ewerlöf var en underbar kvinna i karriären. Lagom tuff, lagom resignerad, lagom kall. Men lite tragisk och sorglig på nåt sätt. Och den arga flickan spelades otroligt bra av Rakel Wärmländer. I rörelse, utrryck, känslor var hon en tonåring som höll på att spricka ibland. Och kanske bäst var Kajsa Ernst. Som bara genom att stå rätt upp och ner kunde visa så mycket känslor. Med hjälp av kroppshållning, miner, rörelser.

Även om de historiska damerna i början inte hängde ihop riktigt med resten, så var det lite kul att de var med. De såg ju roliga ut och hade otroliga levnadsöden att berätta om. Men de ödena gick liksom inte fram. De var mest spektakulära figurer i fantastiska kreationer. Vad de hade kämpat med och mot kom inte fram riktigt. Men man förstod ju att det var nåt feministiskt kultigt med det hela...

Bilderna är hämtade från stadsteaterns hemsida: http://www.stadsteatern.stockholm.se/

Fisketävlingen

Ok, jag erkänner. Jag kanske tycker lite synd om masken. Jag kanske ojar mig lite när jag trycker kroken genom deras sega skinn och de sprattlar för sitt liv. Och jag grimaserar faktiskt när de råkar gå av och nåt kletigt innanmäte rinner ut i min hand. Jag erkänner. Jag gillar det inte. Men jag gör det ändå. Vad gör man inte för barnen...

Så det var alltså dags för den årliga fisketävlingen. Och av nån outgrundlig anledning så missar mannen i huset detta i år igen... Han och A-son var på basketturnering. Jag, Vildis och Lill-Tjorvas däremot. Vi skulle vara med och fiska. I år igen.

Vi har varit med ett antal år. Och varje år är det likadant. Lika dött. Inte ett napp. Inte en fisk. Visst - nåt år har det väl nappat lite. Men vi har klarat oss från att verkligen få upp en fisk. Som man måste ta hand om. Och ta bort från kroken. Medan den sprattlar förtvivlat. Och går sönder. Och sen ska dödas på ett smärtfritt och effektivt sätt. Det har vi liksom sluppit.

Så jag tänkte. Att visst - för barnens skull. Det får lösa sig. Om vi nu får napp. Då fixar jag det. Säkert. Tror jag. Hoppas jag...

Och sen metade vi. Lill-Tjatten tyckte det var kul i en kvart. Att slå med spöet i vattenytan så det plaskade. Vildis hade lite bättre tålamod. Det gick en timme... Och ingenting hände. Då var grannkillen från parallellklassen redan uppe i sju firrar...

Men se där. Plötsligt hugger det och Vildis får upp en liten liten sprattlande abborre. Vilket jubel. På utsidan. Vilken skräck. På insidan. Och den lilla lilla stackars fisken hade helt svalt den elaka vassa kroken. Och jag insåg där jag stod och pillade försiktigt med bortvänt ansikte att detta klarar inte jag. Den 9-åriga klasskamraten tog hjältemodigt över och drog ut kroken med inälvor och allt. Själv spydde jag inte.

Gode Gud gör så att vi inte får någon mer fisk bad jag.

Sen fick vi nys om att det stod ett annat gäng en bit in på bryggan. De hade fått varsin hink full med fisk. Vi går dit. Sade jag bestämt... och tvekade. För ville jag det egentligen? Jo visst, för barnens skull....

Och nu nappade det. Ganska snart fick Vildis upp en lite större abborre. Jag hade redan hunnit förbereda alla andra mammor runtomkring att det här var inte min grej. Så när jag stod där handfallen och mesade med att försöka få bort kroken från den lilla fiskmunnen utan att göra illa den söta fisken... så kom en vänlig själ och bröt nacken på firren åt mig. Jag tackade. Och fick lite ångest.

En stund senare frågade jag Vildis vart hennes flöte var. Helt borta! På väg till ytterskärgården eller nåt. För nu var det en stor baddare. En jätteabborre. Ett monster. Skrek jag rätt ut? Jag vet inte. Allt hände så fort. En annan mamma var raskt på plats. Hon höll i den feta fisken med båda händerna. Och en pappa kom fram och med ett enkelt tumgrepp var fiskens nacke av. 450 g vägde abborren. Den stackars döda abborren.

Som tur var var tävlingen slut och priser och diplom delades ut. Man får välja pris från ett prisbord och man väljer i den ordning man kom i tävlingen. Vildis valde en termos. Lill-killen kom sist med sina 0 kg och valde en 'Lilla Sjöjungfrun'-bok. Alla glada. Och mamman pustade ut. Trodde hon ja...

För vad gör man nu? Med 666 g abborre (delat på 3 firrar). Har de dött för min skull ska vi banne mig äta upp dem också. Tänkte mamman. Och undrade i sitt stilla sinne. Men hur gööör man?

Så jag googlade. Jag ringde pappa. Jag googlade lite till. Jag gruvade mig. Jag ojade mig. Jag tog på mig handskar. Och sen körde jag. Må det bära eller brista.

Ingen kan anklaga mig för att inte försöka i alla fall. Men snyggt blev det inte. Och tydligen har vi inte en enda vass kniv i hela huset. Köket såg ut som en slaktarbänk när jag var klar. Men till slut kom fisken in i ugnen... (Och lägg gärna märke till den passande rubriken i den av fiskblod och inälvor nedsölade tidningen...)

Banne mig - det blev faktiskt en hård macka med abborre till förrätt till söndagsmiddagen... Jättegott! Tänkte jag och förträngde alla bilder som dök upp i mitt huvud. Och njöt. Typ.

Dax igen!

Varje år. Samma sak. Utan förvarning dyker det upp nån typ och raserar hela vår värld. Hackar, skrapar, buffar runt i jorden. Och plockar oss. En efter en. Vi fattar inte vitsen. Komma och förstöra så där. En del som har varit med förut har berättat. Hur man ligger skitlänge i en trång burk utan mat och vatten, för att sedan kastas tillbaka i vår upp-och-nervända värld igen. Helt meningslöst i våra ögon. Men det värsta är ändå att en del faktiskt försvinner. Kommer aldrig mer tillbaka. Borta. Försvunna. Saknade. Ett par stycken varje år. Min farbrors kusin kom tillbaka, men i väldigt dåligt skick. Delad på mitten och totalt chockad. Han har inte sagt ett jota sedan dess.

Vad håller de på med? Egentligen. Och den här gången skulle jag få veta. Jag blev uppdragen och nerkastad i burken. Vi skumpade iväg på en lång lång resa. Och sen började helvetet. En av oss försvann. Sen en till. Jag kikade ut. Och det var en syn jag aldrig ska glömma. En stor järnkrok. Min gamla grannes kusins barnbarn. På kroken. Som han kämpade. Jag kan inte prata om det...

Jag var livrädd. Alla var rädda. I flera timmar. Men det hände inte så mycket mer. Min kompis Tjabo lyckades dock rymma. Han hittade en glipa mellan brädorna som han smet igenom. Hoppas han har det bra nu. Jag lär väl aldrig få se honom igen.

Nu är jag tillbaka. I oredan. I röran. Och det skyddande mörkret. Vi är tagna och ledsna. Chockade. Många gråter. Vi funderar allvarligt på att flytta utomlands. Ska det behöva vara så här?

Google+

Fasiken vad jag ogillar Google+. Jag vill inte att allt hänger ihop. Jag vill bestämma själv.

Jag använder Picasa för att hålla koll på alla bilder hemma. Mest för att tagga folk och för att publicera album där jag sen ger åtkomst till vissa utvalda. Efter att jag gick med i Google+ så verkar alla foton i Picasa hänga ihop med den. Så plötsligt ser jag på min dator när jag taggar mina bilder att den personen finns i tre cirklar, och ska jag publicera mina foton så hamnar de, om jag inte ser upp, på Google+. Och vips har säkert nån fått mail om att jag taggat nån på Google+. Ååååh, jag blir galen. Det ska inte hända saker automatiskt utan att fråga mig. Jag vill veta var mina bilder är. Vilka som taggats. Vem som ser vad. Nu har jag tappat kontrollen. Och det - mina vänner - det gillar jag inte.

Åsså luras de. Jag fick ett svar från en kompis att 'Jodå, jag ska hem och fira min man som fyller år'. Jaha? Tänkte jag. Och varför berättar du det för mig sådär oförhappandes? Jamen, då såg det ut som om jag hade skickat ett meddelande till henne i Google+ där det stod 'Hej n.n. Hur är läget?' Lurendrejeri! Jag blir så arg!

Låt mig sköta mina kontakter, mina bilder och mitt liv själv tack!