Jag fick hjälp att sortera tvätten...

Spännande så det räcker...

Apropå oro. Igår fick vi gäster. Alla utom Lill-Tjorvas mötte upp vid dörren. Han som är lite blyg sprang åt andra hållet. Han ropade efter ett tag på 'Mamma'. Ett glatt och lite uppfodrande 'kolla-på-mig-mamma'. Jag tolkade det som att det kom från framsidan av huset. Liksom uppifrån... Jag tittade upp mot taket och där kikade Lill-Tjorvas glatt fram över taknocken.

Hjärtat i den berömda halsgropen. Långa benet upp på altanen. Vilt skrikande. Vildis, som är lättare än jag, klättrade kvickt upp och lyfte ner den förvånade Lill-Tjorvas från taket. Mamman bara grät. Kramade hårt och grät.

Shit shit shit.

Livlig fantasi?

Den här oron jag dras med. Att alltid tro det värsta. Att alltid fundera på vad som skulle kunna hända. Allt som kan gå på tok. Potentiella mördare som strövar runt i skogen till exempel. Blixtar och åskar som antagligen slår ner precis här. Den där fästingen som alldeles säkert smittar med TBE. Och att till exempel 30 ryssar på fest är helt livsfarliga. Inte nödvändigtvis för att de är ryssar utan för att de har fest... Eller att jag helt plötsligt ska få ett astma-anfall när jag sover i tält mitt ute i skogen. Fast jag aldrig har haft astma förut... Snacka om fel fokus...

Men däremellan njöt jag...

30 ryssar...

Jag och A-son har gjort vår årliga utflykt med övernattning. Förra året fuskade vi lite och åkte till Fjäderholmarna på teater och så sov vi hemma. (A-son och jag). Året innan dess tältade vi på en camping (Campingsemester) och det gjorde vi året före det också. Och spelade minigolf förstås. I år var det dags att utmana oss lite. Eller rättare sagt utmana mamman lite. Och tälta i skogen. Ute i det okända. Ingen camping. Ingen närhet till folk. Inget sorl från husvagnar. Bara vi i ett tält i ingenstans i mörkret...

Har jag sagt att jag är mörkrädd?

Vi hyrde en kanadensare och packade båten full med svarta sopsäckar (med tält, sovsäck och mat.) Sen for vi iväg utefter kanalen. Spegelblankt vatten, lummig grönska, porlet från paddlar. Bara jag och A-son. Och en och annan motorbåt som försökte stöka till det för oss... Efter ett tag slutade vi ändå hålla andan i svallvågorna... Vi välte ju faktiskt inte!

Målet var en badplats några kilometer bort. Vi hade inte varit där förut, men ryktet och kartan sade att där skulle det gå att tälta. Men kartan sade inget om att det var lördag och soligt och varmt och att 30 ryssar hade tänkt ha en liten tillställning vid badet. 30 ryssar och några plattor öl och en hel del flaskor i ofärgat glas. Hmm. Vi rekade efter en lämplig plats för tältet på behörigt avstånd från raglande ryssar. Men ljudet kom vi inte ifrån. 30 ryssar, efter några plattor öl och en hel del flaskor i ofärgat glas, kan nog låta en del framåt småtimmarna. Gissar jag. Precis när vi ska njuta av vår ravioli i solnedgången...

På vild chans hoppade vi i kanoten igen. Vi paddlade uppströms en 6-700 meter och hittade en hög klippa mellan vassruggarna. En perfekt klippa för ravioli och kvällssol, men var ska vi då bo? Vi såg en smal glipa i vassen, äntrade stranden och gick upp på klippan. Och där uppenbarade sig en perfekt platt liten tältplats under tallarna, med klippan som altan och uteplats. Och inte en enda ryss så långt ögat nådde.

Vi slog upp vårt tält och dukade upp med vegetarisk ravioli (vi hade visst lite bråttom när vi handlade), ljummen iste, lördagsgodis och pulverkaffe.

Som avnjöts i tystnaden i solnedgången.

Sen låg jag förvisso hela natten och lyssnade efter fulla ryssar som kanske skulle förirra sig ända bort till oss... Men det gjorde de ju inte. Inte en enda.

En alldeles egen caddie

Så kom jag då till slut äntligen ut på första golfrundan på en sisådär 10 år. Och själva orsaken till uppehållet följde med som caddie. Payback time...

Det kom ett meddelande

Jag har en Facebook-sida för min blogg. Den kan man gilla så får man alla nya blogginlägg som en länk i sitt flöde. (Ja, det där var reklam...)

Till min sida på Facebook kom det ett meddelande med en bild på världens sötaste lilla bebis. Hon skrattade och var ungefär lika stor som den rosa hjärtekatten Piff som låg bredvid henne. Piff hade följt med henne hem efter en hjärtoperation. Piff virkade jag för två år sen till projektet Hjärtekatten. (Piff väntar på Puff). Jag fick ihop tre hjärtekatter - en för varje barn jag har - och nu fick jag alltså se vart lilla Piff hade hamnat. Jag blev oerhört glad och rörd av att få en hälsning, och mina tankar går till alla barn och föräldrar som tvingas genomgå detta.

Att få bidra med en liten söt hjärtekatt känns gott. Virka en du med :-)

Läs mer på: http://hjartekatten.blogspot.se/

Och förresten! När jag gick in på Hjärtekattens Facebooksida såg jag att även hjärtekatten Puff har fått ett nytt hem. Jag blir så glad :-) (Puff är på plats).

Idag har jag fattat beslut

Och jag är helt slut. Som ni vet är det inte min grej. Det här att till slut sätta ner foten. Att bestämma mig. Det finns så många om och men. Så många alternativ att välja bort. Så många vägar som stängs. Ja nu var det kanske inte världens viktigaste och mest livsavgörande beslut jag fattade idag. Det må låta ytligt, ity det handlar om pengar och utseende. Jag har nämligen äntligen beställt nya glasögon.

Men det är faktiskt inte bara bågar som ska väljas. Denna gång handlade det även om att kanske vara otrogen och helt byta optiker. Eller inte. Att lämna Synsams trygga famn och kasta mig ut i otryggheten för att tjäna en krona eller två. Men alltså. På Synsam får jag ett par progressiva glasögon för 9400 kr. (7400 kr för en dryg vecka sen, men den kampanjen var slut och någon flexibilitet kring det verkade omöjligt.) På Specsavers får jag två par progressiva glasögon för 6300 kr. Hur i hela friden kan det vara så stor skillnad i pris? Kan det verkligen vara så stor kvalitetsskillnad? Har jag gjort bort mig nu?



Ett annat beslut att fatta var huruvida jag redan nu skulle gå över till progressiva glas eller om jag skulle avvakta till nästa gång. Jag sprang som en tätting mellan de två optikerna och fick olika besked, olika råd och olika pris på allt jag frågade...

Men en sak hade jag bestämt redan innan jag gick dit idag. Och det var att jag idag verkligen skulle beställa glasögon. Inget mer funderande hemma. Inget mer rådfrågande, surfande, googlande. Så priset fick avgöra. Vad jag kan utröna så ska kvaliteten vara densamma. Prisskillnaden mellan progressiva eller icke progressiva var inte så stor, så jag kom fram till att nu kör vi. Är man 40+ så är man. (Eller rättare sagt 45+...)

Efter mycket om och men var jag redo. Jag stod äntligen vid kassan med två par bågar och tusen kortslutningar i hjärnan av allt beslutande. '- Ska du ha polaroid i solglasögonen?' '- Aaaaah! Ja ja ja! För tusan!'