Att brottas med sina egna fördomar

Vi hälsade på mormor E, 102 år, i helgen. Hon bor själv i ett stort hus på landet. När vi satt och åt kom en bil körande mot huset. En okänd bil. Och det här är en stickväg där inga andra bilar kör, om man inte ska hem till mormor E och fika.

Bilen var liten och full med folk. Ut kliver en man i skägg och ursäktande uppsyn. En man av utländskt ursprung. Han talade svenska med brytning och bad om ursäkt att de störde. Han undrade om det var våra kur. Våra vadå? Kur. Det tog ett tag innan vi förstod att det var korna det handlade om. Korna i hagen bredvid huset. Nej. Det var inte våra kur. Det är grannens kur. 

Varför undrar du det? Jo, de hade köpt ägg därborta och nu behövde de mjölk, och de med äggen hade pekat åt det här hållet. Han tackade, ursäktade sig och åkte vidare. Till grannen. Som dessutom har en stor ladugård och uppenbarligen en massa kur...

Nu kan man ju tänka att det här var helt vanligt hederligt folk som ville köpa mjölk av nån anledning. Eller så blir man misstänksam och tänker på skumma människor som rekar inför inbrott hos ensamma gamla tanter. 

Vi är ju rädda om vår mormor E. Klart vi blir oroliga och misstänksamma. Det hade vi förstås blivit om han var hur svensk som helst och kom och frågade efter kor. Vem åker runt och frågar efter kor liksom? Helskumt!

Att ta plats

Jag har gått med i ett nätverk. Ett kvinnligt nätverk. Ett kvinnligt affärs-nätverk. Hur coolt som helst.

Jag har ju mitt företag nuförtiden. Och nån gång måste jag ta tag i vad jag vill göra med företaget. Visst - jag har ett uppdrag just nu som rullar på. Men jag vill också passa på att börja nosa lite utanför min nuvarande roll. Jag vill bli mer kreativ och våga mer i mitt arbete. Jag vill skapa något. Det kan vara på hobby-nivå och inget jag tänker bli rik på. Men jag vill passa på att göra det jag drömmer om.

Jag ska bara komma på vad jag drömmer om...

Andreas Carlsson

Igår hade vi första träffen. Nästan 80 kvinnor träffades och minglade, lyssnade på Andreas Carlsson och lärde känna varandra så smått. 80 färgstarka kvinnor. Nyfikna. Snygga. Kreativa. Och en sak som slog mig är hur dålig jag är på att kombinera min yrkesroll med min privata roll. Det slog mig när jag skulle berätta om mig själv.

Jag kan tycka att jag är ganska modig. Jag bjuder gärna på mig själv. Jag blottar mig här på bloggen. Jag har inga problem att visa upp ett ostädat hus. Jag står gärna på scen och håller tal eller apar mig i improvisationsteater. På utbildningar tar jag tag i grupparbeten och på 'utveckla-dig-själv'-kurser är jag först att gråta inför alla.

Men samtidigt i andra sammanhang har jag svårt att stå på barrikaden och hävda mig själv. Där räcker inte självförtroendet till. Jag ifrågasätter vad jag har att tillföra. Jag kan inte omvandla mina styrkor till något att ha i yrkeslivet. Nej, där framhåller jag istället mitt ordningssinne. (Som för övrigt inte ens existerar hemma.) Jag är expert på listor och att ha koll på helheten. Koordinera, planera, följa upp. En typisk projektledare.

Nu känner jag att här har jag chansen. Att lyfta fram andra sidor. Istället för att vara åskådare kan jag ta ledningen. Ställa mig upp. Framhäva mig själv. Låtsas att jag kan nåt. Börja ta stegen mot en annan yrkesroll. Men hur? Det finns 79 andra färgstarka kvinnor som verkligen har något att tillföra. Som redan är kreativa, skapande, nytänkande. Allt jag är bra på finns det alltid nån som kan bättre. Och så är det ju.

Min mycket snygga klänning

Nu sade Andreas Carlsson något som faktiskt fastnade.

Man kan, om man tror att man kan.

Fasiken. Jag måste ju börja tro det nån gång. Inte bara tänka det samtidigt som jag backar. Men jag är så himla rädd för att ta plats utan att bli tillfrågad. Detta eviga bekräftelsebehov. Att ständigt be om lov. Eller vänta på att någon upptäcker mig.

Det kan bli en intressant resa det här. Under programmet får den som vill 5 minuter på scen för att berätta sin story. Jag kände direkt att - japp, det vill jag. Jag vill upp på scen. Jag vill vara fantastisk. Rolig. Intressant. Fängslande. Men jag har ju ingen story. Jag måste hitta min story. Sen kan jag bli fantastisk.

Och till dess - jag hade i alla fall en snygg klänning...

Jag gråter

Jag gråter så fort jag tänker på lille Alan. Pojken på bilden som vi sett de senaste dagarna. Den lille, lille pojken som inte lever längre. Men som nyss var levande. Och flydde för sitt liv. Som ligger död i vattenbrynet. Jag gråter flera gånger per dag. Och det är det många som gör nu. Nu gråter vi. För plötsligt blev det än mer verkligt. Den bilden slog oss rakt i magen. Som ett knytnävsslag.

Jag kan förstå att folk förfäras över att man lägger ut bilder på ett dött barn. För det är förfärligt. Och det är på riktigt. Vi måste öppna ögonen. Vi måste förstå vad som pågår. Och vi måste börja agera.

Idag har jag skänkt pengar till UNHCR och Rädda Barnen. Det känns ändå så futtigt. Och jag funderar mycket på hur jag kan göra mer. Som jag vet att många andra också funderar. Och många gör verkligen mer också. Startar insamlingar, tar emot ensamkommande barn i sitt hem, åker som volontärer.

Ett fantastiskt ideellt initiativ är 'Vi gör vad vi kan'. De klarade inte längre av att göra ingenting. Och startade upp en insamling. Som har fått ett oerhört gensvar. Det är fint.

Mitt mål är att samla ihop kläder, skor och köpa hygienartiklar och åka till ett inlämningsställe i helgen. Tillsammans med barnen. Det är det minsta jag kan göra.

http://vigorvadvikan.com/

Å vad gör jag?

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jag läser och förfasas. Det skaver och bubblar i mig.

En lastbil full med människor på flykt. Människor som lämnat sitt land. Lämnat sitt öde och sitt liv i händerna på människosmugglare. Kanske betalat det sista de äger. För att skapa ett bättre liv åt sina barn. För att rädda sig själva. En lastbil full med rädda människor. Som kvävs. Som dör. Och som överges på en parkering. Vad är det som händer?

Och här hemma. Här i Sverige. Där Sverigedemokraterna får mer och mer stöd. Där röster höjs om invandrare, tiggare, romer. Folk vill inte ha hit dem. De tidigare anonyma arga kommentarerna och hoten, är numera öppet redovisade. Folk vill inte ha hit dem. Och de står för det. Tältläger attackeras. Tiggare blir slagna och hotade.

Å vad gör jag?

Jag gör ingenting. Visst jag 'lajkar' kloka inlägg på Facebook. Delar en artikel nån gång ibland. Och jag ler mot tiggaren utanför affären. För jag ignorerar inte. Å nej. Men jag ger inga pengar. För det ska man väl inte? Eller hur var det nu igen? Jag hummar och håller med de kloka. Knyter näven lite försiktigt i fickan. Bu på er. Dumma rasister. Men vad gör jag?

Jag läser om och beundrar människor som går till handling. Som talar med tiggarna. Ger dem mat och en dusch. Kanske till och med ett jobb. Som står upp. Säger ifrån. Knyter näven så alla ser.

Vad kan jag göra då? Varför tvekar jag? Varför vågar jag inte? Vad är det jag är så himla rädd för? När människor dör i en lastbil tillsammans med sina barn. För att de flyr från ett helvete. Hur kan vi nånsin neka till att rädda livet på folk? Hur kan vi ignorera alla barn som far illa? Hur kan jag stå ut med att göra ingenting?! Jag vet inte. Jag vet inte. Jag står ju nästan inte ut nu.

Är det inte egentligen rädslan som är boven. Rädslan för det ovanliga, nya, det annorlunda. Är det inte rädda människor som hotar och jagar andra. Och är det inte rädda människor som står bredvid och ser på. Borde vi inte sluta vara rädda nu. Borde vi inte öppna ögonen och göra nåt. Faktiskt göra nåt.

Hejdå

- Ja hejdå dåra. Då går mamma.

- Mmm.

- Mamma åker nu. 

- Mmm. 

- Så ha det så bra hos farmor och farfar nu. 

- Mmm. 

- Då ses vi på söndag då. 

- Mmm. 

- Ja då går jag då. Hejdå.

- Mmm... hej hej. 

- Puss puss?!

- ...

Sommarlov

Mamman förmanar sommarlovsbarnen innan hon går:

- Glöm inte att äta frukost sen då!

- Närå

- Och så låser ni om ni går iväg!

- Jarå

- Och så ringer ni om ni går nånstans!

- Jarå

- Hm. Var det nåt mer? 

Funderar mamman. 

- Vi ska göra allt vi ska göra... 

Suckar barnen. 

Stockholm Pride

Färgsprakande folkfest idag! Sång, musik och glädje fyllde Stockholms gator. Tillåtande, erkännande, bekräftande. Det kändes fint att få vara där. Blev märkbart berörd av 'Stolta föräldrar' och 'Marching for those who can't'.