Vilken vecka! Allt ska man hinna med innan semestern. Allt som man har skjutit framför sig... Men nu ni. Nu är jag ledig i sex veckor!!! Ska bara in en sväng på måndag och fixa det sista...

Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
lördag 30 juni 2012
onsdag 27 juni 2012
Sjung om studenten
Jag ligger lite efter i berättelsen om mitt liv. Just nu känns det som att jag ligger efter i verkliga livet också. Men det beror väl mer på att det är sista veckan innan semestern och nu ska alla surdegar lösas.
Jag var på studentfirande för några veckor sen. Bästa lilla systerdottern. Tänk, jag minns det som igår när hon föddes, döptes, konfirmerades...osv...etc... Men faktiskt - hur kunde hon så snabbt växa upp och ta min ålder? Inte för att jag varken ser ut eller känner mig som en 18-åring men ändå. Jag var där nyss. Och nu är det hon.

Det var en fin dag. Vita klänningar, högklackade skor, ballonger, babybilder, sång, skrän, champagne, sol och värme. Som det ska vara helt enkelt. Plus hembakade chokladbiskvier. Plus nysydda vimplar i tälttaket. Hallå syrran! Inte konstigt att du får migrän. Jag blir faktiskt arg på riktigt. Här går man och tycker synd om henne för att det är så stressigt. Så sitter hon och syr vimplar hela nätterna. Snacka om överambitiös. Det skulle jag aldrig göra... Eller? Sådan mor, sådan syster, sådan jag... Men snyggt blev det. Och gott var det.
Jag var på studentfirande för några veckor sen. Bästa lilla systerdottern. Tänk, jag minns det som igår när hon föddes, döptes, konfirmerades...osv...etc... Men faktiskt - hur kunde hon så snabbt växa upp och ta min ålder? Inte för att jag varken ser ut eller känner mig som en 18-åring men ändå. Jag var där nyss. Och nu är det hon.

Det var en fin dag. Vita klänningar, högklackade skor, ballonger, babybilder, sång, skrän, champagne, sol och värme. Som det ska vara helt enkelt. Plus hembakade chokladbiskvier. Plus nysydda vimplar i tälttaket. Hallå syrran! Inte konstigt att du får migrän. Jag blir faktiskt arg på riktigt. Här går man och tycker synd om henne för att det är så stressigt. Så sitter hon och syr vimplar hela nätterna. Snacka om överambitiös. Det skulle jag aldrig göra... Eller? Sådan mor, sådan syster, sådan jag... Men snyggt blev det. Och gott var det.
tisdag 26 juni 2012
Lilla snigel akta dig
Vi har många kompisar i trädgården nuförtiden. Lill-Tjorvas tycker att de är lite otäcka och vill inte gå förbi dem. Speciellt Mördarsniglarna är läskiga. Där håller jag helt med. Därför får de inte vara med på bild. Rätt åt dem.
Idag har vi degat
Lill-Tjorvas och jag har varit hemma idag. Han med vattkoppor och jag med dåligt samvete. För jag behövde ju jobba lite ändå. Så han fick 'titta bilar' på Youtube. Och sen fick han se på TV, så jag kunde lägga ut lite annonser på Blocket. Och sen skulle jag laga mat, medan han drog mig i kjolarna. Om jag hade haft några kjolar...
Men till slut degade vi lite ihop. Jag rullade bollar och han tryckte till dem. Då var jag en god mor en stund.
Men till slut degade vi lite ihop. Jag rullade bollar och han tryckte till dem. Då var jag en god mor en stund.
måndag 25 juni 2012
Djungelordspråk
Det är lättare att flytta in i ett sprillans nytt kök, än att flytta ut ur ett gammalt sunkigt... Det är känt sen gammalt.
Och fråga mig inte varför vi har fussball-spel och discokula i köket. Allt har verkligen inte sin plats i vårt hem... Fast det kan vara för att gamla köket ska bli lekrum. Sen nån gång.
Och fråga mig inte varför vi har fussball-spel och discokula i köket. Allt har verkligen inte sin plats i vårt hem... Fast det kan vara för att gamla köket ska bli lekrum. Sen nån gång.
söndag 24 juni 2012
Nu har vi firat midsommar
Och det gjorde vi på vårt speciella sätt. Lill-Tjorvas fick ju vattkoppor lagom till midsommar. Eftersom han är pigg och utan feber och alla i familjen vi skulle fira med redan haft vattkoppor kom vi fram till att vi åker ändå. Vi trotsar sjukdomar och åker tvärs genom Stockholm till våra goda vänner långt-bort-i-stan-åt-andra-hållet. Sagt och gjort. Och när en trebarnsfamilj ska ut och åka och sova borta en natt så packas det en hel del. Och det tar sin lilla tid. Och vi blir alltid lite sena. Och det är nästan alltid mitt fel att vi blir sena... Men iväg kom vi. Nästan i tid. Och med bara ett stopp för att köpa tårtbotten som vi glömt.
Och vi kom typ halvvägs. Sen kräktes A-son. Snopet. Där stod vi utanför Globen och visste varken ut eller in. Och eftersom alla i familjen vi skulle fira med redan haft magsjuka så fortsatte vi glatt mot festen... Gjorde vi ju inte. För magsjuka är ju faktiskt en helt annan sak än vattkoppor. Magsjuka är en ruskig sjuka som ingen vill ha. Så vi vände hemåt igen. Slokörade, besvikna och i olika grad av illamående.
Och att åka norrut i Stockholm lagom till en midsommarlunch är nåt vi vanligtvis undviker. Vi brukar tom skratta åt dem som sitter stilla i sina bilköer i finaste sommarklänningen medan vi susar åt andra hållet... Nu skulle vi ansluta till köandet. I fina sommarklänningen. Utan väntande sillunch. Och med ett kräkande barn i bilen. Och ett vattkoppigt. Och ett besviket...
Vi stannade på en gräsmatta norr om stan och väntade ut de värsta köerna... Lill-Tjorvas traskade glatt runt på gräsmattan utan skor men med vattkoppor. Skorna hade vi tydligen också glömt... A-son låg på gräsmattan och mådde som man mår med magsjuka. Vildis satt i bilen och spelade på Ipaden...
4 h efter att vi åkt hemifrån var vi tillbaka där vi började. Med en snabbhandlad lax-lunch och grillmiddag i påsarna. Här gällde det att fira. Vi letade upp världens minsta midsommarstång. Dukade upp med lax och snaps och nyplockade blommor.
Och medan A låg där han låg och vattkoppskillen sov middag åt vi andra lax-lunch med snaps. Vildis hittade på nya snapsvisor och vi gjorde vårt bästa för att överrösta grannarna... Men där hade vi aldrig en chans... Och ingen dans blev det idag. Men ingen saknade de envisa små grodorna. Däremot plockade Vildis och jag sju sorters blommor som vi lade under huvudkudden. Och sen drömde vi ljuva drömmar om kommande kärlekar...
Eftersom jag trots allt inte har planer på att byta mannen i mitt liv satte jag dock mina sju blommor i en vas. Man ska inte utmana ödet.
Och vi kom typ halvvägs. Sen kräktes A-son. Snopet. Där stod vi utanför Globen och visste varken ut eller in. Och eftersom alla i familjen vi skulle fira med redan haft magsjuka så fortsatte vi glatt mot festen... Gjorde vi ju inte. För magsjuka är ju faktiskt en helt annan sak än vattkoppor. Magsjuka är en ruskig sjuka som ingen vill ha. Så vi vände hemåt igen. Slokörade, besvikna och i olika grad av illamående.
Och att åka norrut i Stockholm lagom till en midsommarlunch är nåt vi vanligtvis undviker. Vi brukar tom skratta åt dem som sitter stilla i sina bilköer i finaste sommarklänningen medan vi susar åt andra hållet... Nu skulle vi ansluta till köandet. I fina sommarklänningen. Utan väntande sillunch. Och med ett kräkande barn i bilen. Och ett vattkoppigt. Och ett besviket...
Vi stannade på en gräsmatta norr om stan och väntade ut de värsta köerna... Lill-Tjorvas traskade glatt runt på gräsmattan utan skor men med vattkoppor. Skorna hade vi tydligen också glömt... A-son låg på gräsmattan och mådde som man mår med magsjuka. Vildis satt i bilen och spelade på Ipaden...
4 h efter att vi åkt hemifrån var vi tillbaka där vi började. Med en snabbhandlad lax-lunch och grillmiddag i påsarna. Här gällde det att fira. Vi letade upp världens minsta midsommarstång. Dukade upp med lax och snaps och nyplockade blommor.
Och medan A låg där han låg och vattkoppskillen sov middag åt vi andra lax-lunch med snaps. Vildis hittade på nya snapsvisor och vi gjorde vårt bästa för att överrösta grannarna... Men där hade vi aldrig en chans... Och ingen dans blev det idag. Men ingen saknade de envisa små grodorna. Däremot plockade Vildis och jag sju sorters blommor som vi lade under huvudkudden. Och sen drömde vi ljuva drömmar om kommande kärlekar...
Eftersom jag trots allt inte har planer på att byta mannen i mitt liv satte jag dock mina sju blommor i en vas. Man ska inte utmana ödet.
Etiketter:
A-son,
Familjeliv,
Lill-Tjorvas,
Så dumt,
Vildis
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)