Fiskfest

Den årliga fisketävlingen gick av stapeln förra helgen. Och vi var där så klart. Som goda representanter för de icke fiskkunniga. Kvart-i-starten stod vi fortfarande och grävde mask. Som tydligen blivit förvarnade eller nåt. För plötsligt fanns de inte där de brukar vara. Den annars så murriga, mulliga jorden var torr och knastrig och vi fann endast ett fåtal i panik hoprullade maskstackare. Men de tog vi.

Och bara lite strax-efter-start var vi på plats. Tre metare i olika storlekar. Och nytt för i år. Med två inbjudna gästmetare. En van fiskepappa med son. Och det gick väl ganska snabbt upp för pappan varför han blivit inbjuden... Med förra årets fisketävling i minnet, då jag i panik fick be omkringfiskande människor om hjälp för att få bort fiskeländet från kroken, hade vi alltså i år ett proffs med oss. Och hur han fick jobba. Han sprang mellan spön och barn och krängde av fiskar och bröt nackar på löpande band. Vilken fiskfest. Något av ett rekordår får man säga. A-son landade 5-6 fiskar. Vildis fick 2 på kroken. Och Lill-Tjorvas fick personbästa med en 19-grammare. Som i och för sig pappan fiskade upp medan Lill-Tjorvas sprang runt på bryggan med en dagiskompis och skrek 'Bloood'...

I vanlig ordning fick man välja pris i vinstordning. A-son nappade åt sig ett hopprep till sin träning. Vildis fick nya simglasögon. Och Lill-Tjorvas har numera egen metrev...

Jag undrar om han nånsin kommer tillbaka, den där stackars fiskepappan?! Fast han vann ju ändå ett flöte...

Här kan man läsa om tidigare års fiskfester... 

Världens bästa fisketävling (2011)

Fisketävlingen (2012)

Guldmänniska?

Hur kunde jag vara så rädd för progressiva glas? Det funkar ju hur bra som helst. Jag ser både uppåt och neråt. Och lite skevt åt sidan. Man får liksom flytta huvudet istället för ögonen. Men det orkar jag. Och solglasögonen bytte jag förstås. Till de guldfärgade. Plötsligt kom jag på varför jag valt dem. De är ju snygga!

Vad ska du bli när du blir stor?

Den frågan fick alla dagisbarn på morgonsamlingen. Alla funderade och svarade en och en. Prinsessa, brandman, busschaufför... När det var Lill-Tjorvas tur svarade han utan att tveka haj. Jag gillar hans ambitioner.

Nu har jag fått anledning att ställa frågan till mig själv. Vad ska jag bli när jag blir stor? Företaget omorganiserar och det var min tur att gå. Det kom plötsligt men har hanterats på ett bra sätt. Jag känner mig både ledsen och lättad. Ledsen att lämna företag och kollegor. Att inte få vara med. Att någon annan tar vid där jag avbrutits. Men också lättad att få tid och möjlighet att utvärdera vad jag verkligen vill. Ett andrum. Ett uppehåll. Min fotvandring a la Harold Fry...

Jag vill se detta som en möjlighet. Jag tror det kommer att ordna sig. Kanske vågar jag kasta mig ut i nåt nytt. Kanske är jag modig. Kanske kommer jag fram till att jag vill göra nåt samma lika. Eller kanske kan jag bli haj? Jag har i alla fall tid att tänka tanken.

Haj på Aquaria - är det drömjobbet?

Vräkning

Idag har vi vräkt några hyresgäster som vi tröttnat på. De betalar aldrig för sig. De städar inte, utan sprider mat och skit överallt. De kanske inte är så högljudda, men de har haft många fester märkte vi så här i efterhand. Men nu fick vi nog. Vi passade på när de inte var hemma. Och slängde ut hela bostaden. Rubbet. Ner i soptunnan och fram med dammsugaren. Inte ett spår. Vad förvånade de ska bli när de tänker flytta in igen till vintern...

Hej & hå

Jag har också gått på. Det där med 5 o 2.

Inspirerad av några kloka vänner så testar jag den nya och heta 5:2-metoden. Jag känner mig modern och inne, men också hungrig... Förstås. Som ni kanske vet så går metoden ut på att äta som vanligt 5 dagar i veckan och halvfasta 2 dagar i veckan. På halvfaste-dagarna får man äta max 500 kcal om man är kvinna. Och det är inte särskilt mycket. Verkligen inte särskilt mycket. Verkligen verkligen inte alls särskilt mycket.

En smarrig lunch...

Min första halvfastedag åt jag:

2 dl fil till frukost
1 omelett till lunch
1 soppikoppen-soppa till middag

Sen kaffe och vatten förstås. Det gick dock över förväntan. Jag svimmade inte. Jag hallucinerade inte. Och jag var inte alls sur och tvär. Inte alls särskilt sur och tvär. Faktiskt.

Fast jag träffade inte så många. Nu när jag tänker efter. Alla gick liksom över på andra sidan gatan... Det var väl lite konstigt?

Harold Fry

Att vi nån gång i livet omvärderar. Summerar. Stannar upp och undrar vad vi gör här. Det är inget nytt. När det sker och om det sker är så klart individuellt.

Det här är en fin bok om en man som utan att tänka efter påbörjar en fotvandring. Han begrundar sitt liv. Sina val. Sina relationer. Han möter människor. Och han får insikter om hur livet är lika, men samtidigt så olika för människorna. Vad som syns utanpå. Och det som inte syns. Boken kändes lite rörig i början. Eller kanske ostrukturerad. Man fick inte vara med hela tiden. Men ju längre tid som gick. Ju längre han kom. Ju fler insikter och funderingar. Desto bättre. Och den är inte förskönande. Människorna är inte så sköna alla gånger.

Jag tyckte mycket om boken. Jag kanske inte ger mig ut på en vandring. Men jag fick en del att fundera och reflektera över.

'Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd' av Rachel Joyce

En dag på Skansen

I helgen var det kusinträff på Skansen. Och då menar jag inte med aporna på Skansen - för de finns ju inte kvar - utan de riktiga kusinerna. Alltså mina kusiner. Inte ens barnens. Ni vet de där kusinerna som alltid funnits runt en. Som man lekt med på sommarlov, jullov, påsklov och sportlov. Som man åkt på semester med. Som man sovit över hos. Som man lekt med barbie med. Som man firat jul ihop med och fortfarande gör vartannat år. Som man passat och skjutsat i barnvagn. Som man lekt och jagat och kramat och pussat på näsan. Som är som nästan syskon. Och som är nätverket när föräldrarna blir äldre.

Vi konstaterade där vi satt, att vad konstigt det var att träffas utan de vuxna. Bara barnen liksom. Barnen mellan 30 och 50 år...

Bilderna är dock på djuren på Skansen. Inte på kusinerna...