När katterna är hemma...

Idag har jag jobbat hemifrån och tänkte att 'Vad bra. Då får jag se vad de gör hela dagarna när de är ensamma, de där katterna. De lever väl rövare förstås...'

Klockan 9.21

Klockan 10.44

Klockan 12.07

Klockan 12.39

Klockan 13.56

Klockan 14.11

Klockan 14.38

Foten är nere

Ok. Jag satte ner foten. Båda fötterna. Resan är bokad och betald. Nu kör vi.

Mina vänner. Om några månader deltar jag i VM i Barbershop. Barber shop. Barber Shop? Ni ser. Jag vet inte ens hur det stavas. Men här ska glittras, åmas och tindras. Här ska finslipas in i minsta detalj. Knäna böj. Mungipor upp. Och öva öva öva. Det kommer ta tid. Det kommer ta kraft. Det kommer bli kul.

Åsså får jag åka till USA för första gången i mitt liv. Vad många roliga saker jag får vara med om hela tiden. Och vad skönt det är att sätta ner foten...

Den där obegripliga magkänslan

När man inte vad vad som är bäst för en. När man varken säger bu eller bä. När man vet att man borde för att det är kul. En chans man inte kommer få igen. Men när magkänslan säger nej nej nej. När man förhalar och förtränger. När man aldrig sätter ner foten. Fast det handlar om en kul sak. När man inte vill bli övertalad. Men inte heller vill säga nej. När man velar och velar. Tvekar och tvekar.

Ska man kunna lita på magkänslan? Eller spelar den mig ett spratt? Är det kanske därför jag inte gått in med hull och hår. För att det ska vara lättare att backa. Eller är det inget för mig? Hur sjutton fattar man ett beslut. När man är den veligaste personen i stada.

Med katt

Jaha. Så har man blivit med katt. Och inte bara en katt. Utan två! Hur kunde det bli så här? Jag som aldrig i hela mitt liv har haft djur. Förutom akvariefiskar. Som för övrigt också var ganska läskiga. Jag som är rädd för alla sorters djur. Som är tafatt, rädd och harig av mig. Plötsligt ska jag ta hand om två små kattungar. Två små levande djur ska bo, äta, leva, bajsa i mitt hus. Hur kunde det bli så här?!

Nu skulle man kunna tro att det har tjatats och gnatats hål i huvudet på föräldrarna här hemma. Och visst har önskemålen funnits. Visst har det stått katt på önskelistan i några år. Men för min egen del så är det främst mitt eget djur-ointresse som ligger bakom. Jag vill inte att mina barn ska vara oerfarna, rädda och fega med djur. Jag vill att de ska lära sig hantera en levande varelse. Älska den, vårda den, ta ansvar för den. Det är något jag inte lärt mig. Jag har egentligen inte saknat det, eftersom jag varit tämligen ointresserad och feg från början, men jag kan känna nu att det är en tillgång och en bra erfarenhet att ha haft djur.

Så samtidigt som mina barn ska få möjligheten att ha ett husdjur, så är detta också en terapi för min egen del. Jag vill lära mig att ta hand om katterna. Krama, gosa, älska. Och plocka bajs ur kattlådan. Och klippa klor och stoppa in piller i dom. Jag vill bli en aning coolare helt enkelt. Men där är vi inte än. Inte alls. Än.

Status 12

Så hände det sig äntligen att jag började läsa en bok. Och att jag fortsatte att läsa samma bok. Och att jag till och med läste ut den! På kort tid. Inom en vecka. Det kallas visst semester...

Boken har jag spanat in länge. 'Status 12' av Martin Melin. Snål som jag är, väntade jag tills den kom i pocket. Och visst - jag erkänner. Det är författaren jag varit mest nyfiken på. Kan han verkligen skriva? Hur skriver han? Och varför är han inte ihop med Camilla Läckberg längre?! Fast det där sista hör ju inte hit förstås... Samtidigt tycker jag det är oerhört fräckt att det är just såna recensioner han får. Att han faktiskt kan skriva. Att han nog måste fått hjälp. Att folk varit förvånade över att den är bra.

För boken är bra. Den är lättläst, historien är spännande och jag läste så ofta jag kom åt. Det är flyt i språket med korta meningar. Som jag gillar. Men ändå lite lull-lull med beskrivningar runtomkring. Jag fattar tycke för personerna och dras in i historien.

Man får följa en nyutexaminerad polis på sina första uppdrag. Det är både stort och smått och man får en inblick i polisens vardag. Samvetsfrågorna, spott och spe från allmänheten, jargongen sinsemellan, farorna. Det faktum att Martin själv jobbar som polis ger historien trovärdighet, men skrämmer mig också. Jag inser att jag är naiv, men jag trodde och hoppades att historien skulle ta en annan vändning än den gjorde. Jag vill så gärna tro att de goda är alltigenom goda och att de onda kan omvändas. Det skrämmer mig om boken återspeglar verkligheten. Tänk vilket ansvar poliserna har. Och vad gör detta med dem?

Det var bara en sak som störde mig i storyn och det var att det stackars lilla barnet fick gå till dagis dagen efter att hon blivit attackerad av två skurkar mitt i natten i sitt eget sovrum...

Men. Boken är faktiskt bra. Helt klart läsvärd och efter ett tag glömde jag till och med bort att det var en kändis som skrivit den... Jag ser fram emot uppföljaren.

En kväll extra allt

Semester kan innebära mycket men ibland dyker de där extra guldkornen upp. Igår kväll var en sådan kväll.

En kväll då fisken nappar. Då elden tar sig direkt. Då regnskuren blir en rolig händelse. Då kvällsdoppet verkligen är skönt. Då korven inte blir bränd. Då solnedgången är öronbedövande vacker. Och då ungarna skrattar och de vuxna faktiskt hinner prata. En sån kväll som man minns länge. 

Påtagligt tomt

Äntligen är vi i sommarstugan! Sommarstugan som pappa har byggt. Från topp till tå. Varenda liten spik. Varenda liten bräda, hylla, soffa. Precis allt. Och nu är han inte här. Tomheten är påtaglig. Den ekar mellan husen.

Jag riktigt ser hur han alldeles strax kommer runt hörnet. Hur han släntrar över tomten. Kanske med händerna i fickorna. Att han ligger på sängen medan vi andra spelar spel. Att han kanske har gått efter posten? Är nere och tittar till båten? Nånstans måste han ju vara?!

Och än mer påtagligt blir det. När vi inte har en aning om hur man sätter på vattnet. Det var nåt ute vid sandlådan? Och nåt rör och nån kran inne på toan. Ingen vet. Inget funkar. Och kanske ler du åt vår okunskap. Åt vår tafatthet.

Och vi tänker. Att det här ska vi berätta för pappa sen. Hur svårt det var att sätta på vattnet. När han inte var här.