Å vad gör jag?

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jag läser och förfasas. Det skaver och bubblar i mig.

En lastbil full med människor på flykt. Människor som lämnat sitt land. Lämnat sitt öde och sitt liv i händerna på människosmugglare. Kanske betalat det sista de äger. För att skapa ett bättre liv åt sina barn. För att rädda sig själva. En lastbil full med rädda människor. Som kvävs. Som dör. Och som överges på en parkering. Vad är det som händer?

Och här hemma. Här i Sverige. Där Sverigedemokraterna får mer och mer stöd. Där röster höjs om invandrare, tiggare, romer. Folk vill inte ha hit dem. De tidigare anonyma arga kommentarerna och hoten, är numera öppet redovisade. Folk vill inte ha hit dem. Och de står för det. Tältläger attackeras. Tiggare blir slagna och hotade.

Å vad gör jag?

Jag gör ingenting. Visst jag 'lajkar' kloka inlägg på Facebook. Delar en artikel nån gång ibland. Och jag ler mot tiggaren utanför affären. För jag ignorerar inte. Å nej. Men jag ger inga pengar. För det ska man väl inte? Eller hur var det nu igen? Jag hummar och håller med de kloka. Knyter näven lite försiktigt i fickan. Bu på er. Dumma rasister. Men vad gör jag?

Jag läser om och beundrar människor som går till handling. Som talar med tiggarna. Ger dem mat och en dusch. Kanske till och med ett jobb. Som står upp. Säger ifrån. Knyter näven så alla ser.

Vad kan jag göra då? Varför tvekar jag? Varför vågar jag inte? Vad är det jag är så himla rädd för? När människor dör i en lastbil tillsammans med sina barn. För att de flyr från ett helvete. Hur kan vi nånsin neka till att rädda livet på folk? Hur kan vi ignorera alla barn som far illa? Hur kan jag stå ut med att göra ingenting?! Jag vet inte. Jag vet inte. Jag står ju nästan inte ut nu.

Är det inte egentligen rädslan som är boven. Rädslan för det ovanliga, nya, det annorlunda. Är det inte rädda människor som hotar och jagar andra. Och är det inte rädda människor som står bredvid och ser på. Borde vi inte sluta vara rädda nu. Borde vi inte öppna ögonen och göra nåt. Faktiskt göra nåt.

Hejdå

- Ja hejdå dåra. Då går mamma.

- Mmm.

- Mamma åker nu. 

- Mmm. 

- Så ha det så bra hos farmor och farfar nu. 

- Mmm. 

- Då ses vi på söndag då. 

- Mmm. 

- Ja då går jag då. Hejdå.

- Mmm... hej hej. 

- Puss puss?!

- ...

Sommarlov

Mamman förmanar sommarlovsbarnen innan hon går:

- Glöm inte att äta frukost sen då!

- Närå

- Och så låser ni om ni går iväg!

- Jarå

- Och så ringer ni om ni går nånstans!

- Jarå

- Hm. Var det nåt mer? 

Funderar mamman. 

- Vi ska göra allt vi ska göra... 

Suckar barnen. 

Stockholm Pride

Färgsprakande folkfest idag! Sång, musik och glädje fyllde Stockholms gator. Tillåtande, erkännande, bekräftande. Det kändes fint att få vara där. Blev märkbart berörd av 'Stolta föräldrar' och 'Marching for those who can't'.

Vilse i skogen

Det känns rätt dumt efteråt när man tappat bort nån, och nån aldrig var borttappad.

Idag tappade jag bort min mor i skogen. Och jag tappade bort henne på riktigt. Och jag jagade upp mig jättefort. För hon var borttappad.

Först var hon där 20 m bort. Och sen var hon inte det. Och jag ropade lite. 'Vart tog du vägen?' Tjoade. Hohoade. Ropade högre. Och högre. Och så ännu högre. Jag började irra runt. Leta. Ropa. Förtvivlad. Uppjagad. Att gå där i skogen. Och ropa 'Maammaa!' det allra starkaste man kan. Det snurrar en hel del bilder i huvet. Man hinner tänka en del. Jag sprang fortare. Runt runt. Hit och dit. Skrek. Grät. Markerade med en hink vart jag senast såg henne. Ringde min man. Innan jag skulle ringa Missing People... Typ.

Sen hittade jag henne 800 m bort. Som om ingenting hade hänt. Hur snabbt kan en 81-åring gå egentligen?!

Det är mycket väder den här sommaren...

En syn att skåda

Vet ni hur en rädd liten mus låter? Precis som en pip-leksak. Jag har alltid trott att pipet i leksaksmössen är en kul grej. Men de låter verkligen så. Pip pip pip. När man trycker på dem. Eller biter på dem. Och det ljudet fungerar utmärkt som väckarklocka. Jag har aldrig hoppat upp ur sängen så snabbt. Och rusat fram och slängt igen sovrumsdörren. Medan jag såg en glimt av en katt och en levande pipleksak utanför i vardagsrummet. Jag har heller aldrig saknat min man så mycket som då.

I en halvtimme låg jag kvar och lyssnade. Inte ett ljud. Inte ett pip. Till slut var jag ju tvungen att smyga ut och kika. Inte ett spår. Och jag inser att vad dumt det var att jag låg kvar. Nu vet jag inte alls om de fick tag på den, eller om den smet ner i nån springa, eller om den ligger och trycker någonstans. Nu får jag smyga runt på tå och försiktigt kika in under saker för att se om den finns. Och katterna verkar tämligen ointresserade och låtsas vara oskyldiga.

Utan resultat gick jag sedan in i badrummet. Efter en stund hör jag pipleksaken igen. Ja, de har hittat den. Ta den nu, kattrackare. Så blev det tyst igen. Jag kikar ut från badrummet och där sitter två vaktposter framför vita byrån. En aktiv och en passiv lite längre bort.

Jaha katter. Ni behöver alltså hjälp. För att själv fånga en levande mus tänker jag inte ge mig på. Den får offras till katterna. Det får bli team work.

Musen sprang över golvet. Katterna efter. Medan jag sprang upp i trappan.

Musen sprang in under byrån. En katt kröp under. En katt tittade på. Jag hämtade en innebandyklubba.

Musen sprang in i garderoben. En katt sprang efter. En katt tittade på. Jag petade bort filtar och påsar och skor med en flaggstång.

Musen kröp under en filt på golvet. Katterna nosade på fel ställe. Jag lyfte på filten med en innebandyklubba.

En katt fångade musen. Jag jublade och sprang och öppnade dörren. Se här! Spring ut med ditt byte. Duktiga katt. Katten sprang in under soffan och släppte musen. För att se om vi kunde fånga den igen.

Pipleksaken sprang iväg. Katterna efter. Jag sprang upp i trappan och skällde på kattskrället.

Musen börjar sloka. Katten fångar den flera gånger. Jag försöker jaga ut katten medan musen är i dess mun. Men då släpper den musen och jag sticker till trappan.

Jag hamrar, skriker, skäller, bankar med innebandyklubban, öppnar alla dörrar. Katterna vimsar förvirrat runt och släpper musen. Musen ligger stilla och flämtar förtvivlat.

Jag får upp den på innebandyklubbans blad. Katterna tittar på. Jag bär ut den. Hämtar en spade. Ber om ursäkt. Och har ihjäl den.

Nu är det lugnt i huset. Och jag undrar stilla hur katterna väljer att tolka dagens händelse.

1. Man får inte ta in möss i huset. Det ska jag komma ihåg.
2. Matte verkar gilla möss. Jag ska fånga fler åt henne.
3. Matte vill ha mössen för sig själv. Jag ska ta in flera stycken och lägga i hennes säng när hon sover.