Vi tog lite mer semester. Och åkte till västkusten. Det största nöjet där är att fiska krabbor. Alla gör det. I alla fall om man är dryga metern lång. Då får man sina föräldrar att köpa ett speciellt spö och så petar man tonfisken ur pastasalladen (eller köttbullarna) (eller pastan helt enkelt) och så sätter man igång. Föräldrarna får en lugn stund och alla är nöjda. Eller? Hur är det för de där stackars krabborna egentligen? Hur många gånger blir de uppdragna, petade på och ikastade på en dag. Upp och ner. Om och om igen. Och de går på det varje gång.
'Åhh, titta. Här ligger en köttbulle och guppar. Mumma. Den tar vi. Men vad nu? Vad händer? Köttbullen åker ju uppåt. Bäst att jag håller i mig... Hjälp!'
Sådär håller det på. Runt runt runt. Och så kommer det nya ungar, nya spön och nya köttbullar... Vem lurar vem egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar