Låt oss tala om Paolo

Jag körde ju entusiastiskt igång en träningsomgång med självaste Paolo Roberto. På webben alltså. 15 med Paolo. Och i början var jag på. Körde ett 15-minuterspass varje dag. Stretchade. Kände mig stark. Och osmidig. Och hoppades på pepp från Paolo. Lite feedback. En klapp på axeln. Automatgenererat förstås, men bara nånting. Ge mig bekräftelse! Men det var tyst. Visst - om jag loggade in så fick jag se nån gammal film han spelat in. Och ett heja-heja från tävlingsledningen dök upp i inkorgen där på webben. Och en gång i veckan vann någon annan ett paket av Paolos pasta. Det var de fina priserna.

Nej, det här var riktigt uselt. Gör en app, skicka roliga påminnelser via sms och mail. Var så tuff och störig som du ger sken av att vara. Man går ju med för att det är Paolo Roberto. Ge då lite mer tillbaka.

Bästa semesterbilden

Nu när alla tagit sig hem från Cypern kan jag kosta på mig att njuta lite av semesterbilderna. Min absoluta favorit är förstås den här. Hur coolt?

Lite dumt dock att vi lovat Lill-Tjorvas att det inte finns några stora fiskar i havet och att han därför lugnt skulle kunna bada från båten. Det gjorde han inte, efter att vi entusiastiskt pekat ut hoppande delfiner för honom...

Chicken Pox

Det gick vattkoppor på dagis för ganska längesen. Lill-Tjorvas hängde på med några prickar men klarade sig ganska bra. Sen har vatt-kopporna kommit och gått på dagis flera gånger sedan dess, men eftersom Lill-Tjorvas tydligen haft sin lindriga variant har vi klarat oss. Tills nu.

Vi har spenderat en vecka på Cypern. Hela familjen med bad, sol, lek. Alla glada till typ näst-sista dagen, då Lill-Tjorvas fick prickar. Pigg och glad, men prickig. Tydligt prickig. Vi googlade prickar och kom fram till några möjliga och omöjliga alternativ, men bestämde oss ändå för att besöka den lokala hotell-doktorn. Utifallatt liksom. Och han konstaterade snabbt att det var Chicken-Pox som Lill-Tjorvas anskaffat. Men. Det har han ju redan haft. Eller!? Tydligen inte. Men nu har han. Ordentligt och på riktigt.

- När man har Chicken-Pox får man inte flyga. Sade läkaren. Jaha... Nähä? Men vi ska ju åka hem i morgon?
- Nej, inte med Chicken-Pox. Med tappade hakar började vi ta in vad han menade. Lättnaden över att det 'bara' var vattkoppor byttes ut mot oro och förvirring. Men flyget. Vart ska vi bo? Jobbet? Alla läger barnen ska på? Oh no! Vi får inte åka hem!!!
- Vad har ni för försäkringsbolag? Fortsatte doktorn. Mamman och pappan tittade med panik i blicken på varann. Har du? Vet du? Har vi betalat? För visst har vi? Eller?

Men tänk vad allt löste sig. Vi hade förstås försäkring. Och de ordnade allt. De avbokade flyg. Fixade hotellrum. Ringde runt och trixade och återkopplade och frågade till och med hur Lill-Tjorvas mådde. Och skulle vi stanna allihopa? Eller vem stannar? Vem åker hem? Ja det var ju en fråga.

Mammans mage sade förstås att mamman måste stanna hos sitt sjuka barn. Det är så mammor känner. Antagligen pappor också, men nu handlar det om mamman och hennes mage. Men resten av mamman kände panik och ångest och allt möjligt annat inför att stanna. Mamman skulle förstås klara det. Sånt gör ofta mammor. Men just den här mamman är expert på att oroa sig. Medan just den här pappan är en cool typ. Så hur det nu var med magkänslor och logik och panik så blev det bestämt att pappan skulle stanna.

Så hem från semestern åkte tre femtedelar av familjen. Medan två femtedelar stannade med Ipads och Tom & Jerry i högsta hugg, i karantän på ett varmt hotellrum på Cypern. Och när mamman satt på flyget och såg de två tomma flygstolarna bredvid sig, tänkte hon att det kunde ha varit mycket värre...

Födelsedagen

Åh. Fick du sitta i Guldstolen idag?

Nä. 

Nähä. Men sjöng de för dig då?

Nä. 

Men de sade väl grattis i alla fall?!

Näe. 

Gjorde de inte? Ingen? Inte ens fröknarna?

Näe.

Fortsatte han tämligen obekymrat. 

För det kanske inte var nån stor grej för en nybliven fem-åring. 

Han kanske inte reflekterade över det ens. 

Tills mamma kom och ställde tusen frågor och såg konfunderad ut. 

Eller nästa dag när fröknarna insett missen och hade värsta dåliga samvetet. 

Kanske var det ingen grej.

Eller så var det en grej...

Och i mammans mage gjorde det lite, lite ont. 

Tillsammans

Det är så kul när man gör saker tillsammans hela familjen. Så igår packade vi in oss i bilen allihopa och åkte och tog TBE-sprutor. En spruta till varje. Förutom Lill-Tjorvas som fick två. Vi passade på att ta andra hepatit-sprutan på en gång. Två sköterskor - en på var sida. 1 - 2 - 3 och så stack de. Lill-Tjorvas hann inte ens bli rädd så var det över. Proffsigt.

Sen åt vi på Vapiano och shoppade kläder. Så lite kul hade vi oxå. 

Det har stått TBE på min to-do-lista i två år ungefär. Jag är verkligen en doer. 

Träna med Paolo

De drog igång ett sånt dära jippo på jobbet att man skulle träna med Paolo Roberto. Nu fattar ju jag att man inte tränar just MED honom, men jag tänkte att det kanske är det som gör att jag börjar träna lite mer regelbundet. Det kanske är en tävling på jobbet som peppar och triggar igång en sån som jag… Så jag anmälde mig till slut. Till Paolo.

Sen visade det sig att det var för få anmälda på jobbet och de ställde in tävlingen. Men anmälan stod kvar – bara att man nu ingick i den öppna tävlingen på 15medpaolo.se Som vem som helst kan anmäla sig till. Och som jag nu var helt typ ensam i. Inget peppande och triggande från jobbet. Bara Paolo och jag. Paolo i olika videoklipp och Paolo i arga och hetsande mail. Och så jag. Omotiverad. Ingen att tävla mot. Ingen att peppa med. Vilket antiklimax.

Men har man sagt det så... Igår kväll startade jag upp med första passet. Starke Paolo visade på skärmen. Trötta Fru Olsson gjorde nästan samma sak hemma. Sådär höll vi på i en kvart ungefär. Sen fick jag mina 100 poäng och inget hurra. Vi får se hur länge vi håller ihop. Paolo och jag.

Tufft på Facebook i helgen...

Halva min bekantskapskrets kommer att befinna sig i glitter och glamour i Karlstad på barbershop-tävling. (Break a lash Alba). Den andra halvan befinner sig i smutsiga och trasiga blåsrockar på studentorkesterfestival i Linköping. (Spela bättre LitHe Blås). Och jag är tämligen säker på att det kommer att synas på Facebook. Två ytterligheter men ändå så lika. Gemenskapen, minglet, festen, partyt, stämningen, musiken. Jag saknar båda sammanhangen - men allt har sin tid. Själv ska jag spela 'Försvunna diamanten' eller nåt.