Ynk

Ni vet när man känner sig hängig och tror att man har feber. Och så har man feber...

När skaffade vi ett tredje barn?

Berättade jag om vår höstlovsresa? När alla andra stack till Kanarieholmarna och Florida så tänkte vi att vi kan väl vi också. Festa till det lite. För barnens skull. Så vi bokade en kryssning till Finland. Två nätter på båten och en dag i Helsingfors. Och med Måns Zelmerlöw på scen. Jag ignorerade alla tankar på höststormar och såg fram emot det hela.

Några dagar innan vi skulle åka läste vi på lite bättre. Alla passagerare måste ha giltig ID-handling. Jahaja. Men det gäller väl inte barnen? Eller jaha det gör det alltså. Och det visar sig att barnens pass alldeles nyss gått ut. I oktober. Och nu var vi i början på november. Vilken miss. Vi kan inte åka till Finland för vi har inga pass. Hur blev det så här? Efter lite samtal lyckades vi boka om resan och passade dessutom på att boka tid för nytt pass. Åt alla barnen. Frid och fröjd och jag var i alla fall hyfsat nöjd att missa höststormarna, även om det var trist att också missa Måns.

Idag var det dags att fixa passen. Maken skulle åka med alla barnen och jag insåg på morgonen att då måste ju jag skriva på nåt papper. Puh, vilken tur att jag kom på det. Mitt i morgonstressen fick jag skriva ut papper från polisens hemsida. Och istället för del 6 av julkalendern fyllde jag i papprena. Men det räckte inte med det. De ifyllda papprena måste bevittnas också. Hej och hå - jag får kolla med nån på skolan när jag lämnar barnen och sedan lämna papprena med barnen så att maken har allt när de ska iväg efter skolan.

Och jag hade tur. En vänlig pappa hade inte bråttom iväg och han bevittnade min namnteckning på de två papprena... Två? Har inte jag tre barn? I all hast och stress hade jag alltså glömt det där senaste barnet vi fick. Det där lilla barnet. Han sex-åringen. Vilken miss igen.

Nu löste det sig till slut i alla fall. Jag fick åka hem och skriva ut ett papper till. Och sen åka tillbaka till skolan och knacka på i lärarrummet och haffa en lärare som bevittnade det tredje pappret. Och sen bort och lämna alltihop i dotterns skåp. Saken var biff. Puh. Nu är ansökan om pass inlämnat enligt konstens alla regler för alla tre barnen. Nu kan vi ringa till Måns och säga att vi kan åka på den där kryssningen snart...

Hur ofta gallskriker ni?

Alltså på riktigt gallskriker. Rätt ut och högt som vilken tant som helst. Jag har gjort det två gånger bara senaste veckan...

Första gången var när Kattis kom hem med dagens fångst. Katterna har hållit sig inne när det har varit mycket snö och så fort snön försvunnit har de gett sig ut på jakt. Och kommit hem med den ena musen efter den andra. Äckligt om du frågar mig. Men den här dagen var något extra. Kattis krånglade sig in genom luckan med en stor fet biff i munnen. En råtta? En hamster? En kanin? Den var gigantisk. Stor som ett husdjur. Och jag skrek. Som jag skrek. Barnen trodde jag höll på att dö eller nåt. Eftersom katterna vanligtvis springer in med bytet under soffan för att få kalasa i lugn och ro, sprang jag snabbt och stängde dörren till köket där vi befann oss. Katten, besten och jag. Kattis lade sig då under matbordet för att ta sig an sin biff. Jag visste verkligen inte hur jag skulle få ut katten och djuret. Jag öppnade altandörren och bad sen med min snällaste röst. Lätt darrande. 'Snälla snälla Kattis. Ta ut råttan.' Kattis tittade på mig. Tog tag i sitt djur. Och gick ut. Tack, tack, tack!!! Jag och barnen stod och pustade ut och tittade på Kattis där hon kånkade iväg med sitt byte. Då vände hon om för att testa igen. 'Kan jag komma in nu då?' 'Neeeeej' gallskrek vi alla tre där vid dörren. Kattis ryckte på axlarna och vände igen. 'Jag får väl äta ute idag...'

Det tog en lång lång stund innan jag hämtade mig från detta. Och jag bävar för när hon kommer hem med en stor best igen. Tänk om det då är en levande best? Huvva!

Nästa gång jag gallskrek i veckan var på jobbet. Lite opassande kanske, men vi skrek lite allihopa. För vi fick testa en VR-kamera på ett konsultmöte. Vi åkte skidor och det var så himla läskigt. Och verkligt. Alltså jag åkte verkligen skidor. Jag åkte över bergskammar och jag föll handlöst nerför stup. Jag krockade med stenbumlingar och fick istappar i huvudet. Det hisnade i magen, jag vinglade där jag stod och ramlade nästan omkull. Fast jag bara stod på ett golv. Stackars event-killen fick stå och lurpassa på tanterna och farbröderna så vi inte skulle dråsa i backen. Men kul var det. Och lite lätt illamående blev jag av åkturen. En god kollega fotade mig när jag åkte. Och jag ser inte helt jättecool ut.

Och?

Jaha. Nu kanske jag köpte en lakrits-kalender i alla fall. Till mig själv. Bara för att jag är värd det. Eller för att min man antagligen inte kommer komma på av sig själv att jag behöver en. Och om han nu skulle råka komma på det, så gör det faktiskt inget om jag har två... så det så. 

Hemma hos mamma

En övergiven fleeceväst på en herrbetjänt. En rakapparat som inte längre behöver laddas. Slitna träskor som står lämnade i hallen. Och en mor som är oändligt ensam. Idag tänker vi lite extra på dig, pappa.

Busa eller goda... som vi säger

En tradition jag skulle kunna vara utan är halloween. Verkligen. Det här att tigga godis känns inte helt fräscht. Visst. Att klä ut sig är kul och de där monstren som är en tvärhand höga är ju ofantligt gulliga. Men när det kommer ett gäng finniga fjorton-åringar, som inte ens har klätt ut sig, och ringer på dörren. Och med målbrotts-röst vrålar bus eller godis, så är det inte riktigt lika gulligt. De fick nån gammal klubba som blivit liggande, eftersom jag inte var så sugen på deras eventuella bus. Jag gissar att det hade varit snäppet värre än Lill-Tjorvas förslag på bus. För om han och hans kompisar inte fick godis skulle de säga bu... Logiskt ändå.

Etiskt dilemma

Vi har länge haft en skamfilad lampa över soffbordet. Den var dyr och cool när vi köpte den, men har nu gjort sitt. Med sprickor i plasten och stora dammtussar i vecken såg den tämligen bedagad ut. Jag skulle kunna skylla på att den var oerhört svårdammad pga alla sina veck. Och att det också var därför den började spricka när vi lirkade in dammtrasan… Men då skulle jag ju ljuga, för så var det inte. Ingen dammade den och den sprack ändå. Kanske för att man slog huvudet i lampan efter att vi bytt soffa och lampan inte hamnade över soffbordet längre…

Hursomhelst. Äntligen beställde jag en ny lampa. En knasig och fluffig lampa gjord av gåsfjädrar. Vad äckligt tänkte jag och blev förtjust. Och nu hänger den ovanför soffbordet. Den är fluffig att slå huvudet i. Och den är så himla ascool.

Men det där med gåsfjädrarna stör mig. Är det verkligen riktiga gåsfjädrar? Förutom att det lät lite äckligt funderade jag bara ett kort ögonblick på, om det var etiskt försvarbart med äkta gåsfjädrar på en lampa. Jag tänkte inte tillräckligt länge, utan konstaterade att fjädrarna sitter ju utanpå fågeln. Klick, så var lampan beställd.

Lika förtjust är jag fortfarande, men har ändå på nåt sätt insett att så många lampor och så många gåsfjädrar som går åt, så kanske det inte har gått särskilt bra för de där gässen ändå. Vart är de nu? Saknar de sina fjädrar? Eller ha de rentav dött pga min lampa? Har det till och med uppmärksammats viralt, som de där mössorna med djurtofs som var så populära för några år sen. Finns det ett gåsfjäder-gate som jag missat? Eller kommer det att komma? Är detta verkligen etiskt försvarbart? Jag vågar inte ens googla på det.

Jaha. Nu googlade jag i alla fall. Det står att fjädrarna är plockade från marken. Hm. Jag väljer att tro att det är sant. Trevlig helg på er!