Logiken...

- Mamma! Vem behöver torka näsan?
- Jag vet inte.
- Men vem behöver torka näsan och rumpan?
- Jaa, det kanske är A-son. Han är ju på toa...?
- Har vi nån kikare?
- Eh, nej.
- Han behöver en kikare.
- Jaha?
- En kikare med papper på.
- Jaha! Det finns jättemånga toarullar utanför toan. Du kan bära in dem till A-son. Om du orkar...
- Jag är jättestark!

Man får inte vara dum, om man ska kunna tolka en 3-åring...

Det där beroendet

För en tid sedan kom jag på mig själv med att vara Iphone-beroende. Det visste jag ju, men att erkänna att det är ett problem... Det satt långt inne. Det är så lätt att surfa istället för att umgås. Att kolla om någon svarat, kommenterat, gillat. Det där bekräftelsebehovet. Så paradoxalt. Eftersom jag samtidigt inte bekräftar mina barn. Som frågar nåt och får ett hmmm till svar. Eller visar nåt och får säga mamma tre-fyra gånger innan jag tittar upp. Eller vill leka, dansa, hoppa... Och mamma knappar lite till och säger att snart... Åh, det gör ont i magen när jag tänker på det.

Jag har skärpt mig. Jag är absolut mer medveten om det. Men botad är jag inte.

Och det här gäller ju inte bara när jag är med barnen. Även min man drabbas. Och vänner och kollegor. Och jag är absolut inte ensam. Hur man på lunchen kollar mailen. På middagen fotograferar maten. Surfar lite på fika-rasten. Facebookar. Instagrammar. Twittrar. Och säkert en massa andra coola grejer som jag inte fattat ännu. Det är inte särskilt trevligt. Eller särskilt kul. Att bli utkonkurrerad av en Iphone. Varken för barn eller vuxna.

Nu ska jag skärpa mig igen. Tänka närvaro, närvaro, närvaro. Här och nu. Då och sen.

Här är mitt förra inlägg om problemet: http://enlevandecharad.blogspot.se/2013/05/bekannelse.html

En typisk matbild från en spontan lunch med syster

Glitter och glamour

Sade jag att jag har börjat sjunga i kör? Jojomen. Och vilken kör sen. Alba Show Chorus. En tjejkör som sjunger barbershop. Vem hade kunnat ana. Så nu är det glitter, paljetter och lösögonfransar som gäller. Vilken grej.

Det var inte helt lätt att komma med i den här kören. Först fick man prya några veckor. Sen var det uppsjungning i kvartett. Och om man blev godkänd fick man ändå vänta tills alla hade sjungit upp för att få reda på om det fanns plats för just mig. Och just min röst. Själv har jag inte sjungit i kör på nästan 20 år. Och då var det förvisso en tjejkör, men en mer studentikos variant. Innan dess var det klassisk kyrkokör under ledning av den legendariske Bror Samuelsson i Västerås. Ojojoj, han skulle ha ryst av obehag vid blotta tanken på barbershop... Högljutt skulle han ha ryst. Och kanske dängt till mig med en pappersrulle...

Efter lite bakläxa kom jag ändå med i kören. Och då öppnade sig en helt ny värld. Barbershop-världen. Jisses. Mitt flöde på Facebook har helt ändrat karaktär... Det är tävlingar och folk sitter uppe på nätterna för att följa det hela. Det är strikta regler kring hur och vad och varför man sjunger. Det är smink-instruktioner och kläd-direktiv. Och det är rörelser, dans och omöjliga steg att göra samtidigt som man sjunger. Alltså det ska låta snyggt och samtidigt ska man röra sig snyggt. Och förstås se snygg ut. För till detta kommer glittret, paljetterna och lösögonfransarna.

Det var show i helgen. Vi nya hann lära oss tre låtar som vi var med på. Och jag måste säga att det är en mäktig känsla när man står där i strålkastarskenet i en snygg pose och glittrar i kapp med 40 leenden medan klangen ljuder i salongen. Det är snyggt. Det är läckert. Det är häftigt. Jag ser fram emot detta. Jag gillar stämningen i kören. Jag gillar seriositeten, humorn, glittret. Och framförallt är det härligt att sjunga igen.

Och så är det rätt kul med lösögonfransarna...

I am a star

Vad gör jag hela dagarna egentligen? Ja, till exempel syr jag gardiner. Jag ville bara säga det. Att plötsligt händer det. Att Fru Olsson plockar fram symaskinen och funderar på hur det var man gjorde nu igen. Efter lite trassel, några chansningar som inte gick hem, några omtag, några upprivningar, lite bortklipp av det som inte gick att rädda. Efter det. Så har vi numera nya gardiner inne på toan. Dessutom oerhört matchande med duschdraperiet. Så klart. Eftersom det är ett likadant duschdraperi jag sytt av. Så nu kan inte grannarna se siluetten av oss genom det frostade glaset när vi sitter och stånkar på toan. Det känns tryggt. Och snyggt.

Är jag helt borta?

Nej, men jag har inte tid att blogga. För jag är arbetslös och har plötsligt tusen olika projekt igång. Och mitt i allt detta så fick jag en liten bibba på 47 sidor med frågor om vilka tidningar jag läser och hur mycket pengar jag lägger på skor per månad och från vilket köpcentrum och om jag brukar se på TV och om jag anser att jag är kulturell eller vadå...

Så hej på ett tag då...

Hon överraskar mig

Det var min dotter som uppmärksammade mig på citatet från Lasse Winnerbäcks låt 'Det gick inte'. Själv hade jag inte reflekterat över det. Inte ens hört det fast låten gick på repeat.

"Tiden finns hela livet men inte livet hela tiden..."

Hon tyckte det var bra och hon tänkte på det när hon skulle göra nåt som var lite pirrrigt och läskigt. Som när vi skulle åka zipline i Åre förra veckan. Det var pirrigt och läskigt. Men hon vågade.

Och det är inte första gången hon överraskar mig med att vara så klok. 'Vad är det värsta som kan hända, liksom?' frågade hon mig när hon tackade ja till att bli intervjuad på scen inför 500 pers. 'Jag har tänkt på det där du sade mamma, om att du var så blyg när du var liten och inte vågade någonting. Och att du ångrade det nu...'

Jag slås av flera saker. Att hon lyssnar verkligen på vad jag säger. Att hon dessutom gör som jag säger och inte som jag gör... Och att hon är förbaskat klok den där lilla tjejen.

Han har så rätt...