Ny hobby

Vi har en ny hobby i huset. Vi gör pärlplattor modell Advanced, dvs pärlplattor av foton. Det är så himla coolt. Vildis har gjort en bild på sin morfar. Som mormor ska få. Och jag kan inte sluta titta och fascineras. På nära håll är det lite rörigt och på långt håll så är det så bra. Så otroligt bra.

Till mormor från Karin

Jag hittade ett brev i pappas skåp som det stod 'Till mormor från Karin' på. Det var oöppnat. Varför låg det där? Hade han lovat att leverera det men glömde? Fick inte adressen plats på kuvertet? Hade han censurerat det för att det stod nåt dumt?

Vilken tur då att min mormor, snart 102, fortfarande lever. Så jag kunde överlämna brevet. Bara lite försenat. Och hoppas att det inte stod nåt dumt i det...

Det var en teckning. På ett hus. Med upp-och-ned-vända blommor i fönstren. Ganska gulligt. Då. Men nu när det överlämnades av en 46-åring kanske inte lika gulligt. Så jag fick behålla den. Som ett minne. Jag som trodde hon skulle sätta upp den på kylskåpet hemma... Men hon sade att hon hade så många teckningar redan. Från barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen...

När alla andra brinner...

...och att fatta jobbiga beslut. Nu har jag slutat i kören. Redan.

Så tog jag mig till slut i kragen och bestämde mig. Bestämde det jag egentligen visste. Men som jag duckade för. Det här att hoppa av. Lägga ner. Sluta. Inte vara med. Tacka nej. Det är inte min grej. För jag vill ju vara med. Och jag ser hur alla andra brinner. Jag vill också brinna. Jag vill blomma fullt ut. Jag vill glittra, ge mig hän, njuta.

Inte ha dåligt samvete för att jag repat för lite. Inte kan texten. Missar koreografin. Och kommer för sent till uppvärmningen.

Inte ha dåligt samvete för att jag inte är hemma. Inte hinner småprata på sängkanten. Missar matchen. Uppvisningen. Och är frånvarande. Igen.

Det grämer mig att jag nu missar en massa roligt. Det grämer mig att jag inte har tiden. Orken. Det grämer mig att jag inte hann bli säker. Van. Trygg. Att det hela tiden var ett jagande. Att komma i kapp. Att lära en ny låt. Få till rätt ton. Jag känner att jag ger upp lite för lätt. Att jag har mer att ge. Det som är jag på riktigt. När jag inte är pressad och stressad. Men jag känner att jag inte orkar. Det blir inte lättare. Det krävs en insats. För att hålla måttet. Och för att det ska kännas bra.

Jag känner mig vemodig, men lättad. Jag fattade ett beslut till slut. Nu får jag stå för det. Och göra nåt bra av det. Inte tappa kontakten med vännerna, som var orsaken till att jag började. Och kanske till och med gå på teater med syrran igen.

Så upprörd

Ska det verkligen få gå till så här? Här sitter man. I godan ro. Och bygger på sitt julklapps-pussel. Till långt in på nätterna. Tar sig tiden. Njuter av tystnaden. Skrämmer bort klåfingriga barn. Allt för att få slutföra och briljera med mitt nya 1000-bitars-pussel. OCH SÅ FATTAS DET EN BIT!

Ja, jag skriker. På en gång. Upprört och utan upptrappning. Så här får det helt enkelt inte gå till. Vem ska jag skälla på? Inte barnet som gav mig pusslet i julklapp. Det fattar jag. Katterna kanske? Är det de som viftat iväg en bit och sen lekt runt med den in under frysen? Men jag har kollat där. Jag har kollat under mattan. Under diskmaskinen. Jag har till och med, mitt i natten, klippt upp dammsugarpåsen, full med granbarr och feta dammråttor, bara för att leta efter den eländiga sista biten. Kan ett pussel verkligen levereras utan sista biten? Så kan det väl inte gå till? Sån otur kan man väl inte ha? Kan jag stämma nån? Den måste väl ändå vara i huset? I en katt? I en byxfåll? Vad ska jag göra? Jag kan inte packa ihop mitt 999-bitars-pussel bara sådär. Det måste ju bli klart!

Svar till frustrerad, fd harmonisk, pusselmamma

Njut!

Okej allihopa. Nu tar vi och njuter av stunden. Det är sooool!

Pussel, pärlor och pingis

Jag älskar att vårt hus har plats för lek. Visst, det kanske inte platsar i tidningen Sköna hem. Men ändå.

Det som kanske är lite mindre bra är att vi har väldigt många saker. Så när man ska ställa ut jultomtarna innan jul finns det helt enkelt ingen plats. Men ett litet pingisbord går ju alltid in... Nu varvar vi pussel och pärlpyssel med pingisturnering.

Nytt år och nya möjligheter

2014 var inte ett så bra år. Jag förlorade min far och det har varit en tung tid. Först när han var sjuk och sedan tomheten efteråt. Varje gång jag går förbi bilden på honom här hemma, så hugger det till i magen. Varje gång slår det mig, att ska jag verkligen inte få träffa honom igen. Verkligen aldrig. På riktigt. Det går inte in. Jag kan inte förstå. Jag vill inte tro det.

Jag har slutat med nyårslöften, men jag tycker ändå det är värt att reflektera över vad som är viktigt och vad jag vill. Jag har en del val att göra nu. Jag har en del tankar om vad jag vill. Nu gäller det att fokusera och inte låta mig hämmas, skrämmas, skämmas. Jag vill våga mer. Våga vara värre!

I år vill jag dessutom blogga mer... Det är inget nyårslöfte. Möjligen ett hot... Gott Nytt År på er.