Monsterkatten

Vi har två fina katter, Kattis och Kompis, som är kastrerade honor på ett par år. Kanske inte de mest sällskapliga katterna, men de trivs hos oss och vi trivs med dem. De går in och ut via en chipstyrd kattlucka. Frid och fröjd. Tills det nu har dykt upp en orange monsterkatt. En jätte som jagar våra stackars katter och slåss och river på dem. Våra katter är livrädda. Verkligen. De håller sig numera inomhus. Går plötsligt på kattlådan igen. Och har tom börjat bråka med varandra. Finns det nån kattklok människa som kan tipsa om hur vi kan hjälpa Kattis och Kompis. För vi kan ju inte ta tillbaka deras revir. Hur blir man av med en arg katt?

Handlingsförlamad och lite usel

Det är så lätt att känna sig usel. Att känna sig värdelös. Ingen drivkraft. Inget mål. Ingen mening, Ja, jag vet. Jag har oftast både driv och mål i mitt liv. Och jag har framförallt mening. Men ibland känner man sig bara usel ändå.

Jag är mellan uppdrag just nu. Det har jag varit förut och samma känsla infann sig då. Skillnaden nu är att jag är anställd och har stöd och hjälp och kollegor och en chef som bryr sig. Men ändå så tappar jag fokus. Blir långsam. Orkeslös och viljelös. Petar på saker. Flyttar på papper. Kollar mail. Kollar Facebook. Kollar LinkedIn. Kollar mail. Kollar Facebook. Kollar LinkedIn. Varv på varv. Om och om igen. Och sjunker allt djupare ner i overksamhet. Det kniper i magen av beslutsångest och dåligt samvete. Alla borden. Allt man ska passa på. Alla kontakter man ska knyta. Folk att luncha med. Och kanske hinna ett och annat projekt här hemma. Passa på. Passa på. Gör fotoboken. Lek med barnen. Blogga. Fota. Förverkliga dig själv.

Men allt jag tänker är, att jag vill inget. Jag kan inget. Jag orkar inget. Det är förrädiskt hur lätt jag tappar fokus och självförtroende. Fast jag egentligen vet att jag kan och vill. När jag väl kan och vill. Men hur får man tillbaka lusten igen.

Och så lätt det är att glömma att jag faktiskt har lunchat och nätverkat. Att jag tog hit mamma en vecka. Att jag följde med sonen till skolan en dag. Att jag åkt skidor, varit ute i solen och sorterat iallafall en av pappershögarna.

Och jag vet också hur lätt det är, när man läser en sån här text, att säga 'Ryck upp dig'. Du kan visst. Heja heja. Du är bra. Skärp dig bara. Men det är inte det jag vill höra. Jag vill bara ynka mig lite och sätta ord på overksamheten som tagit mig i besittning. Snart har jag energi igen och gör nåt bra. Och slutar känna mig värdelös. Men idag kan jag väl få vara lite usel.

Bilden som får illustrera min uselhet är från studietiden. Jag var usel redan då. Fast bara ibland förstås. Fotot är taget av bästa xambon Sara.

Lunchpromenad

Mio min Mio

Till sist kom vi iväg på stadsteaterns uppsättning av Mio min Mio. Förra gången vi försökte fick en av oss kräksjuka. Då gick ingen av oss. Den här gången hade en av oss febersjuka. Men då gick vi andra ändå. Och lånade ett annat barn istället. Så får man göra ibland.

Det var en fin uppsättning. Jag fascineras ofta av scenografin och hur de löser de olika miljöerna. Så även denna gång. Jag tycker de på ett enkelt sätt med ljus och bilder och bergs-kulisser fick fram de olika scenerna. Det var verkligen kusligt i Dunkla Skogen. Och med blixtrar och skrammel satt vi på helspänn när riddar Katos män jagade genom Döda Skogen.

Jag har nog egentligen aldrig läst hela Min min Mio. Kände mig inte helt uppdaterad på storyn och varje gång de nämner riddar Kato tänker jag på Åke Cato. Det är nån helt annan det.

Men nu sögs jag in i storyn. Och slås av hur ofattbart fin den är. Hur outsägligt sorgligt det är med den lilla pojken på bänken. Som mest av allt vill ha en pappa som älskar honom. Som är så oändligt ensam och som drömmer så fint om en far, en vän, en häst. Och som är hjälten i sin egen saga.

Det gör ont i hjärtat när pojken på slutet lägger sig ned på bänken och somnar. Var det bara en dröm? Var det bara en saga?

En sån där dag

Ni vet en sån där dag. När allt är trist och tråkigt. När man inte passar in. När man inte har några kompisar. När man inte får nåt gjort. När man är tjock och ful och dum. Det är en sån dag man unnar sig en kebab-tallrik till lunch. Och äter den i sin ensamhet. Och det hjälper förstås inte ett dugg. Så då unnar man sig lite godis också. Och sjunker än djupare ned i självömkan och misströstan. Då skulle man lika gärna kunna gå och prova baddräkter i lysrörs-belysning så är dagen fulländad. Men det där sista gjorde jag inte. Jag gick på Fotografiska med en vän. Så nu är allt bra igen. Godnatt.

Ynk

Ni vet när man känner sig hängig och tror att man har feber. Och så har man feber...

När skaffade vi ett tredje barn?

Berättade jag om vår höstlovsresa? När alla andra stack till Kanarieholmarna och Florida så tänkte vi att vi kan väl vi också. Festa till det lite. För barnens skull. Så vi bokade en kryssning till Finland. Två nätter på båten och en dag i Helsingfors. Och med Måns Zelmerlöw på scen. Jag ignorerade alla tankar på höststormar och såg fram emot det hela.

Några dagar innan vi skulle åka läste vi på lite bättre. Alla passagerare måste ha giltig ID-handling. Jahaja. Men det gäller väl inte barnen? Eller jaha det gör det alltså. Och det visar sig att barnens pass alldeles nyss gått ut. I oktober. Och nu var vi i början på november. Vilken miss. Vi kan inte åka till Finland för vi har inga pass. Hur blev det så här? Efter lite samtal lyckades vi boka om resan och passade dessutom på att boka tid för nytt pass. Åt alla barnen. Frid och fröjd och jag var i alla fall hyfsat nöjd att missa höststormarna, även om det var trist att också missa Måns.

Idag var det dags att fixa passen. Maken skulle åka med alla barnen och jag insåg på morgonen att då måste ju jag skriva på nåt papper. Puh, vilken tur att jag kom på det. Mitt i morgonstressen fick jag skriva ut papper från polisens hemsida. Och istället för del 6 av julkalendern fyllde jag i papprena. Men det räckte inte med det. De ifyllda papprena måste bevittnas också. Hej och hå - jag får kolla med nån på skolan när jag lämnar barnen och sedan lämna papprena med barnen så att maken har allt när de ska iväg efter skolan.

Och jag hade tur. En vänlig pappa hade inte bråttom iväg och han bevittnade min namnteckning på de två papprena... Två? Har inte jag tre barn? I all hast och stress hade jag alltså glömt det där senaste barnet vi fick. Det där lilla barnet. Han sex-åringen. Vilken miss igen.

Nu löste det sig till slut i alla fall. Jag fick åka hem och skriva ut ett papper till. Och sen åka tillbaka till skolan och knacka på i lärarrummet och haffa en lärare som bevittnade det tredje pappret. Och sen bort och lämna alltihop i dotterns skåp. Saken var biff. Puh. Nu är ansökan om pass inlämnat enligt konstens alla regler för alla tre barnen. Nu kan vi ringa till Måns och säga att vi kan åka på den där kryssningen snart...