Fast...

Just den här boken kan jag ju skriva lite om. Lite bara.

Boken jag läst heter 'Ett ljus i mörkret' av Agneta Sjödin. Den handlar om Lucias liv på Sicilien. Den riktiga Lucia alltså. Boken var bra, men allt kändes lite för tillrättalagt. Så rosenskimrande. Och präktigt. I alla fall i början. Hon är så genomgod och det strålar och skiner om henne. Och kärleken är så bedövande och omedelbar. Lite som en Harlekin-roman. Eller en hästbok från ungdomen. En sån där där allt bara faller på plats.

Sen går det ju inte så himla bra för Lucia så jag grät ju ändå och blev berörd. På pendeln mitt bland folk.

Det där med böcker

Ni kanske redan har tröttnat på att läsa om alla böcker jag läser. Men jag har ju så svårt att göra nåt lite lagom. Tex att bara skriva om en del böcker. Inte alla. Förr i tiden. Innan bloggen. Och lite till innan dess. Så skrev jag alltid direkt i boken vad jag tyckte om den. En liten kort beskrivning av innehåll och min känsla om boken. Det var ett sätt att minnas. För tänk om jag glömde bort vad jag hade tyckt. Huva.

Men ibland så blev en bok liggande. Bra som dålig - jag skulle skriva sen. Senare. Och så glömde jag bort det. Och plötsligt kom jag inte riktigt ihåg. Och boken blev tom. Utan kommentar eller omdöme. Som jag grämde mig! Nu var ju inte listan komplett. Det fanns luckor. Antingen skriver man om alla böcker eller inte alls.

Så nu skriver jag alltmer sällan. Tills nu. På bloggen. Då jag skrev ett omdöme om en bok som berörde. Och plötsligt måste jag skriva om alla böcker igen. Annars är ju inte listan komplett. Tanken slog mig att kanske lägga in gamla böcker också? Då blir ju listan nästan komplett. Och så har jag skapat ännu ett projekt som aldrig kan avslutas...

Vart tog mitt lagom vägen? Varför måste allt listifieras hela tiden? Varför måste jag alltid ha allt eller inget? Var kommer denna önskan om att kategorisera, sortera och vara komplett ifrån? Det gör projekten ohanterliga och ständigt oavslutade?

Så nu tänker jag inte skriva om den här boken. Och inte om en del andra heller. Det får bli min övning. Bara böcker som berör och som måste rekommenderas. Och jag får leva med att listan inte är komplett. Jag får leva med att ni inte vet om alla böcker jag läser. Men bara så ni vet - jag läser en hel del.

...om det inte är så att ni verkligen verkligen vill läsa om alla böcker jag läser förstås...

Mamma-knip

I morse när jag skulle åka till jobbet fick jag världens längsta kram av Lill-Tjorvas. Han ville inte släppa taget. Och han är ingen kille som brukar ha tid att kramas direkt. Då vet man att man har varit borta för mycket.

Och då kniper det i mamma-magen när man lirkar bort hans armar från halsen. Och när man ser hans besvikna min. Och så lovar man sig själv att inte vara borta så länge. Oj, vad vi ska kramas ikväll, Lill-Tjatten.

Jorå - träningen går bara bra...

Våga vara annorlunda

(fotograf: Håkan Ivarsson)

Igår var jag på en föreläsning som berör. Jag visste redan innan att jag skulle bli berörd. Eller jag anade. Föreläsningen hölls av Mikael Andersson. Han föddes utan armar och ben och temat för föreläsningen var 'Tankens kraft'.

Vilken människa. Föreläsningen gav mig mycket att tänka på. Hur hade mitt liv sett ut om jag föddes utan armar och ben? Hur kan jag ta till mig och utnyttja det som Mikael lärt sig och ville förmedla? Hur tar jag hand om mina drömmar? Vet jag ens vilka drömmar och mål jag har? Vad kan jag åstadkomma i livet med de förutsättningar jag har? Vilka begränsningar sätter jag för mig själv? Och när ska jag hinna svara på alla dessa frågor?

Samtidigt märker jag att jag tänker: 'Lätt för dig att säga som föddes utan armar och ben. Här glider jag runt på en räkmacka - hur lätt är det då att vara målmedveten och göra kloka val...' Jag vet att det är en helt absurd tanke, och jag slår generat bort den. Men ändå. Jag är faktiskt oerhört bortskämd och har haft tur i mina val. Jag är förstås också tacksam för detta, men förvirringen blir stor när man sedan vid 43 års ålder plötsligt undrar vad man ska bli när man blir stor. Missförstå nu inte detta. Jag är oerhört stolt och glad över mitt liv och vad jag åstadkommit. Men jag skulle önska att jag lyssnade mer till mitt hjärta. Att jag gjorde mer aktiva val. Och att jag inte lät mig påverkas av vad jag tror att andra förväntar sig eller vad jag tror anses som 'normalt'. Att jag vågade vara annorlunda.

Det var en av Mikaels slutsatser. Att våga vara annorlunda. Den tar jag till mig.

Jag är stolt över en sak. Min känsla efter föreläsningen var att jag ville hälsa på Mikael och tacka honom. Eller bara säga hej helt enkelt. Kändes lite fånigt, men jag ville det. Och så gjorde jag det. Det är jag stolt över. Jag brukar annars slå bort såna tankar. Mikael berättade att han hade varit nervös. Då blev jag förvånad. Än en gång trodde jag att 'alla andra' inte har mänskliga tankar och känslor. Han som är så stark och modig. Tänkte jag. Så var han nervös. Som vem som helst.

Sen mötte jag en gammal kursare. Tror egentligen inte att jag nånsin pratade med henne på den tiden där och då. Hon var en av de där coola, svala tjejerna. Men nu kände vi igen varann. På den korta tiden vi pratade visade det sig att vi var i ungefär samma sökande fas och jag fick med mig ett tips som jag ska titta närmare på. Stämningen efter föreläsningen bidrog så klart till min känsla, men jag väljer att se det som ett tecken i rätt riktning.

När jag kom till bilen hade jag fått parkeringsböter. Det gjorde inget. Det var helt klart rätt dag att få böter. Inget spelade nån roll. Jag har det bra. Sen kan man ju tolka det som ett tecken också om man vill. Att nu har jag stått för länge på fel plats...

Tack Mikael för att du så modigt och öppet delar din historia. Att du visar upp dig som du är och inspirerar mig att våga vara annorlunda. Och att jag duger som jag är.

Läs mer om Mikael på hans hemsida: http://www.mikael-unlimited.se/

Halleluja moment

Vi överträffade oss själva häromkvällen. Familjen. Vi hade musikstund. En spontan musikstund. Hela familjen. Pappan på gitarr. Stora barnen på diverse flöjt, kazoo, gitarr, trummor, eufonium - vad som föll dem in och vad som fanns till hands helt enkelt. Och Lill-Tjatten på flöjt! Den blev lite snorig men han fick ljud. Och mamman på improvisationsflöjt och filmkamera. Det här borde vi lägga in i schemat tyckte Vildis.

Jobbare

Till skillnad från de större barnen så gillar Lill-Tjorvas att hjälpa till här hemma. Han gillar att vara ute och han gillar att jobba. Med viktiga saker. Som att klippa vändplanen. Och äta äpple. Det gillar han.