Tillsammans

Det är så kul när man gör saker tillsammans hela familjen. Så igår packade vi in oss i bilen allihopa och åkte och tog TBE-sprutor. En spruta till varje. Förutom Lill-Tjorvas som fick två. Vi passade på att ta andra hepatit-sprutan på en gång. Två sköterskor - en på var sida. 1 - 2 - 3 och så stack de. Lill-Tjorvas hann inte ens bli rädd så var det över. Proffsigt.

Sen åt vi på Vapiano och shoppade kläder. Så lite kul hade vi oxå. 

Det har stått TBE på min to-do-lista i två år ungefär. Jag är verkligen en doer. 

Träna med Paolo

De drog igång ett sånt dära jippo på jobbet att man skulle träna med Paolo Roberto. Nu fattar ju jag att man inte tränar just MED honom, men jag tänkte att det kanske är det som gör att jag börjar träna lite mer regelbundet. Det kanske är en tävling på jobbet som peppar och triggar igång en sån som jag… Så jag anmälde mig till slut. Till Paolo.

Sen visade det sig att det var för få anmälda på jobbet och de ställde in tävlingen. Men anmälan stod kvar – bara att man nu ingick i den öppna tävlingen på 15medpaolo.se Som vem som helst kan anmäla sig till. Och som jag nu var helt typ ensam i. Inget peppande och triggande från jobbet. Bara Paolo och jag. Paolo i olika videoklipp och Paolo i arga och hetsande mail. Och så jag. Omotiverad. Ingen att tävla mot. Ingen att peppa med. Vilket antiklimax.

Men har man sagt det så... Igår kväll startade jag upp med första passet. Starke Paolo visade på skärmen. Trötta Fru Olsson gjorde nästan samma sak hemma. Sådär höll vi på i en kvart ungefär. Sen fick jag mina 100 poäng och inget hurra. Vi får se hur länge vi håller ihop. Paolo och jag.

Tufft på Facebook i helgen...

Halva min bekantskapskrets kommer att befinna sig i glitter och glamour i Karlstad på barbershop-tävling. (Break a lash Alba). Den andra halvan befinner sig i smutsiga och trasiga blåsrockar på studentorkesterfestival i Linköping. (Spela bättre LitHe Blås). Och jag är tämligen säker på att det kommer att synas på Facebook. Två ytterligheter men ändå så lika. Gemenskapen, minglet, festen, partyt, stämningen, musiken. Jag saknar båda sammanhangen - men allt har sin tid. Själv ska jag spela 'Försvunna diamanten' eller nåt.

Saker man undrar när man precis ska somna

- Mamma. Kan man hoppa över jordklotet?
- Näe
- Måste man hoppa upp-och-ner då?
- Njaa...
- Är vi uppe eller nere?
- Vi är uppe.
- Holland då?
- Det ligger också uppe. Holland ligger ganska nära oss.
- Längre än Lekiz?
- Ja längre bort än Lekiz.
- Längre än Kolmården?
- Ja. Längre bort än Kolmården.
- Mamma. Vad händer om man blir träffad av blixten?
- Det gör ont.
- Dör man då?
- Mmm, eller svimmar.
- Mamma. Vad skulle du göra om du blev inlåst i ett hajförråd?
- Jag vet inte. Vad skulle du göra?
- Jag skulle slå sönder glaset och hoppa ut. Skulle du det också?
- Ja.
- Mamma.
- Sov nu.

Nu vet de...

- Lill-Tjorvas. Kan du skriva en lapp så våra gäster vet vilken handduk de kan använda?
- Japp.
- Vet du hur det stavas då?

- Japp.

Sam eller Iris

Jag blir så oerhört berörd av Sam. Som i Lilla Aktuellt berättar om hur han bytte från att vara Iris till att vara Sam. Vilket mod av en 10-åring. Och vad fint hans omgivning och skola har hanterat det. Jag blir berörd av det fina, men känner mig också beklämd över att vi så starkt identifieras av vårt kön. Sams mamma berättade att hennes barn hade sagt att fr.o.m nu vill jag behandlas som en kille. Det stör mig att ett barn ska behöva säga en sån sak. Vad är skillnaden liksom? Varför måste det vara en skillnad? I hur man blir behandlad. Om man är tjej eller kille. Det är ju bara ett hon eller han som skiljer.

Det finns så mycket rädsla och fördomar kring det här. Att man tycker det är konstigt. Folk blir arga och dumma. Jag förstår inte heller. Men hur kan jag ha rätten att döma någon annan? Hur kan jag säga vad som är rätt och fel? Hur kan jag veta hur den här personen känner det? Vad har vi andra för rätt att döma?

Här kan jag verkligen förstå behovet av ett hen. Det är neutralt och lägger inte in förutsättningar, förutfattningar. Tänk om alla kunde få växa upp som de individer de är. Jag har ju haft förmånen att få tvillingar - en tjej och en kille. För oss har det varit viktigt att ge dem samma förutsättningar. Att inte behandla dem olika beorende på kön. Det är ju i princip omöjligt förstås. Det räcker liksom inte att köpa både dockor och bilar till båda. För här hemma är det mamman som sminkar sig. Som är den som tvättar oftast. Som bakar bullar och pysslar med pärlor. Och det är pappan som byter däck och sätter upp tavlor. Som sparkar fotboll och busar. Kanske för att vi vill ha den fördelningen. Eller kanske för att vi är fast i ett sedan länge rotat mönster. Och barnen tar förstås efter hur vi gör.

Men jag skulle önska att mönstret kan brytas. Att vi inte kategoriserar och stoppar i fack. Att vi inte pratar olika med tjejer och killar. Att vi inte kräver olika. Att vi respekterar och lyssnar på varje individ. Kommer det se annorlunda ut då? När gamla mönster bryts. Hur olika är vi? Egentligen? Vi är ju bara en mix av olika mycket av både och.

Här kan du läsa mer om Sam:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/tioarige-sam-foddes-som-iris

Vid frukostbordet

Lill-Tjorvas, snart 5 år, petar ut en liten snorkråka ur näsan. Han tittar på sitt finger och sträcker fram handen mot mig. "Här. Lägg ut den på Blocket."

(Ingen bild till det här inlägget...)