Jag blir så oerhört berörd av Sam. Som i Lilla Aktuellt berättar om hur han bytte från att vara Iris till att vara Sam. Vilket mod av en 10-åring. Och vad fint hans omgivning och skola har hanterat det. Jag blir berörd av det fina, men känner mig också beklämd över att vi så starkt identifieras av vårt kön. Sams mamma berättade att hennes barn hade sagt att fr.o.m nu vill jag behandlas som en kille. Det stör mig att ett barn ska behöva säga en sån sak. Vad är skillnaden liksom? Varför måste det vara en skillnad? I hur man blir behandlad. Om man är tjej eller kille. Det är ju bara ett hon eller han som skiljer.
Det finns så mycket rädsla och fördomar kring det här. Att man tycker det är konstigt. Folk blir arga och dumma. Jag förstår inte heller. Men hur kan jag ha rätten att döma någon annan? Hur kan jag säga vad som är rätt och fel? Hur kan jag veta hur den här personen känner det? Vad har vi andra för rätt att döma?
Här kan jag verkligen förstå behovet av ett hen. Det är neutralt och lägger inte in förutsättningar, förutfattningar. Tänk om alla kunde få växa upp som de individer de är. Jag har ju haft förmånen att få tvillingar - en tjej och en kille. För oss har det varit viktigt att ge dem samma förutsättningar. Att inte behandla dem olika beorende på kön. Det är ju i princip omöjligt förstås. Det räcker liksom inte att köpa både dockor och bilar till båda. För här hemma är det mamman som sminkar sig. Som är den som tvättar oftast. Som bakar bullar och pysslar med pärlor. Och det är pappan som byter däck och sätter upp tavlor. Som sparkar fotboll och busar. Kanske för att vi vill ha den fördelningen. Eller kanske för att vi är fast i ett sedan länge rotat mönster. Och barnen tar förstås efter hur vi gör.
Men jag skulle önska att mönstret kan brytas. Att vi inte kategoriserar och stoppar i fack. Att vi inte pratar olika med tjejer och killar. Att vi inte kräver olika. Att vi respekterar och lyssnar på varje individ. Kommer det se annorlunda ut då? När gamla mönster bryts. Hur olika är vi? Egentligen? Vi är ju bara en mix av olika mycket av både och.
Här kan du läsa mer om Sam:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/tioarige-sam-foddes-som-iris
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar