Vad?!

Jag spelar ju basket med ett gäng andra damer/tjejer/tanter. Det är hur kul som helst. Och döm om min förvåning när jag upptäckte att det finns 2, två, TVÅ (!)  träningstider med basket på jobbet. Alltså - det finns två möjligheter till att spela basket. Otroligt! Nu tog det dock ett halvår innan jag vågade fråga om hur det funkar egentligen. Om jag får va mä? Sen tog det väl några månader till innan jag vågade mig dit. Bland killarna. De snabba, pigga, raska, flinka grabbarna med bollkontroll och spänst. Som jag inte är i närheten av. Men suget var för stort. Och de sade ju att alla var välkomna... Så jag gick dit. Och det var hur kul som helst. Jobbigt. Heljobbigt. Men det gick. Jag tom satte några poäng. Tog emot nån fin pass. Och gjorde inte bort mig helt och hållet...

Men sen gick det några veckor igen. Det passade inte, jag blev förkyld, det krockade med möten etc. Men nu. I torsdags. Fast det var Valborg och nästan halvdag. Och jag inte hade så många andra möten. Så åkte jag in till kontoret nästan enkom för att gå på basketen på lunchen. Med grabbarna. Och jag hade kollat att det var 8-9 anmälda. Så det borde gå. Jag borde inte göra bort mig helt. Eller vad?

När jag kom dit var det 3 killar där. Bara tre. Jag var hur välkommen som helst och de gjorde verkligen allt för att jag skulle förstå det. Jag kände mig dock lite obekväm. Lite på fel ställe. Vid fel tidpunkt. Nåja. Vi började med en skott-tävling. Två mot två. Och jag kände hur han i mitt lag alldeles säkert tänkte att 'Åh nej. Jag fick tjejen...' Fast det här är vuxna människor så tänkte han säkert så. Tänkte jag. Och jag kände mig lite generad. Och jag missade. Och jag missade igen. Inte ett enda skott satt. Och jag grämde mig. Och skämdes lite. Och så plötsligt. Pang. Det var inte ett skott som satt. Det var vaden som sade pang. Poff. Tjoff. Mitt i vaden. Jag tog försiktigt ett steg. Och vaden krampade. Och jag insåg. Att det var nog inget bra det där panget...

Så där låg jag. Tjejen. Tanten. Med benet i högläge. Lindat med kylpåse och en redig muskelbristning. Och jag kände mig så obekväm, generad, gammal, otränad och usel på basket. Allt på en gång. Vad hade jag egentligen där att göra? Nu har jag dessutom fått veta att fenomenet kallas 'gubbvad'. Det är tydligen vanligt bland oss gubbar i den här åldern. Jag som inte ens känner mig som en gubbe...