Treat Williams

En av mina absoluta favoritfilmer är Hair. Musiken, vänskapen, kärleken. Och så Treat Williams förstås. Som jag naturligtvis alltid varit småkär i. (Nu när jag bild-googlar honom blir jag lite tveksam, men visst tyckte jag att han var snygg??!!)

Nåväl. Jag såg en film häromkvällen tillsammans med dottern. 'Barefoot', där nämnde Treat Williams skulle vara med. Och visst var han snygg. En riktig hunk. Det var precis som jag mindes det. Lite senare i filmen dök snyggingens pappa upp. Och jag kunde inte låta bli att påpeka hur väl de lyckats i castingen. Pappan och sonen var otroligt lika varandra. De såg verkligen ut som far och son på riktigt. Jag påpekade det flera gånger tills maken kände sig nödgad att googla på skådespelarna. 'Pappan spelas av Treat Williams...', började maken.

Och sen kunde jag inte sluta skratta. Alltså. Jag hade ju på allvar suttit och tänkt att huvudrolls-snyggingen var Treat Williams. För det är ju han som är den unga och snygga. I mitt huvud. Och då kändes det dessutom helt otroligt att de hittat en pappa som precis såg ut som en äldre version av Treat Williams... Så himla lyckat!

Men i verkligheten var förstås Treat Williams ung och snygg för 100 år sen. Ungefär samtidigt som jag var ung och snygg. Alltså hur tänkte jag? Det är klart att den distingerade gråhårige äldre mannen är Treat Williams. Jag kan inte sluta skratta åt min korttänkta hjärna. Snacka om ålders-förnekelse.

Vår lilla himmel

- Vad betyder 'This little sky'?
Undrade Lill-Tjorvas.

- Tja. Den här lilla himlen... Varför undrar du det?
- Du och pappa brukar säga så. 'Put this little sky to bed.'

Jag är lyckligt lottad

Det glömmer jag bort att tänka på ibland. När jag klagar på hur långt bort vi bor. Här är några bilder från dagens promenad med Lill-Tjorvas. I sakta mak. I strålande sol. Till koltrastens kvitter.

Frågor på det?

Det stod tydliga direktiv på kylskåpet inför lördagens frukost. Så så fick det bli.

Jersey Boys heter de inte

Barnen och syskonbarnen skulle inkassera sin julklapp från sina mostrar, så i helgen var det dags för musikalen Jersey Boys på China. Jag hade egentligen inte jättehöga förväntningar, mer än att det skulle vara bra musik. Och det var det. Däremot kom jag på dagen innan att den däringa David Lindgren, typ den enda som jag kände igen som skulle vara med, han hade ju gått och gått vidare till final i melodifestivalen dagen innan vi skulle se honom i Jersey Boys... Hm. Skulle han verkligen dyka upp?

Så hela första halvtimmen satt jag och tjurade för att han inte var med. Typiskt. När just vi skulle se så dök han inte upp. Festar väl runt i Malmö och skiter i oss. Gjorde han ju inte. För han dök upp. Antagligen precis där han skulle också. En bit in i föreställningen.

Då äntligen kunde jag slappna av och njuta. Av musiken och det sköna tempot. För det var liksom ett flyt genom hela föreställningen. Jag undrar om det nån gång var tyst överhuvudtaget. Det låg alltid en matta med musik, även när de pratade. De fyra killarna i bandet Four Seasons (som det heter och inte Jersey Boys) var berättare och förde historien framåt. Ibland kunde man avhandla flera år i ett mellansnack och händelsen flöt fram på scenen under tiden. Som en snabbspolning framåt i tiden.

Och historien fascinerar. Eftersom det har hänt på riktigt. Jag hade förstås inte hört talas om Four Seasons eller Frankie Vallie, men många av låtarna kände jag igen. Och det var bra sång, dans och musik. Jag kände mig glad och uppsluppen efteråt.

Roligt också att Stefan Clarin var med, honom har jag nämligen delat scen med när jag spelade kossa för några somrar sen. Han har kommit lite längre i sin karriär kan man säga. Jag fastnade dessvärre i ko-stadiet...

En liten fartdåre

Lill-Tjorvas sneglar på hastighetsmätaren ifrån baksätet.

- En gång körde pappa 100. 

- Ja, men det får man ibland. Om det står 100 på skylten. 

Svarar mamman. 

- Mmm. Men en gång råkade han köra 110. 

- Ojdå. Men då sa du väl till honom.

- Ja, men jag väntade lite. För det var så roligt att köra snabbt. 

Mycket snack och lite verkstad...

Torsdagen den 3 september skrev jag ett inlägg angående flykting-katastrofen. Jag var bestört och berörd. Jag tänkte att nu, nu måste vi hjälpa till. Nu ska jag också. Nu ska jag hjälpa så gott jag kan. Jag satte in pengar. Och rensade lite i garderoben. Surfade lite tafatt efter ställen att lämna till. Ställen att hjälpa till på.

Och nu skäms jag. För tiden gick. Det samlades kläder överallt och jag skulle ju också, men när jag till slut fick tummen ur, var det redan fullt. Vi behöver inte mer. Vi stänger utdelningen. Tack, men nej tack. Och jag famlade vidare. Hittade andra ställen. Utan att göra nåt.

Jag skäms för att jag vill, men inte gör. För att viljan eller orken inte räcker till. För att jag så lätt skjuter upp och skyller ifrån. Jag ska snart. Jag ska sen. Men först måste jag...

Sen hörde jag att en kompis verkligen hade anmält sig som volontär. Som verkligen bokat in ett första möte. Som inte bara tänkte utan gjorde. Och jag hängde på. Nu hade jag verkligen ingen anledning att ducka. Så idag har jag gjort mitt första pass som volontär. Kökstjänst på ett evakueringsboende. Det känns fantastiskt skönt. Och det kommer att vara lärorikt och nyttigt. Och hjälpen behövs. Fortfarande..

Men tänk att det ska vara så svårt. För mig. Att verkligen, verkligen göra det.