Lunchpromenad

Mio min Mio

Till sist kom vi iväg på stadsteaterns uppsättning av Mio min Mio. Förra gången vi försökte fick en av oss kräksjuka. Då gick ingen av oss. Den här gången hade en av oss febersjuka. Men då gick vi andra ändå. Och lånade ett annat barn istället. Så får man göra ibland.

Det var en fin uppsättning. Jag fascineras ofta av scenografin och hur de löser de olika miljöerna. Så även denna gång. Jag tycker de på ett enkelt sätt med ljus och bilder och bergs-kulisser fick fram de olika scenerna. Det var verkligen kusligt i Dunkla Skogen. Och med blixtrar och skrammel satt vi på helspänn när riddar Katos män jagade genom Döda Skogen.

Jag har nog egentligen aldrig läst hela Min min Mio. Kände mig inte helt uppdaterad på storyn och varje gång de nämner riddar Kato tänker jag på Åke Cato. Det är nån helt annan det.

Men nu sögs jag in i storyn. Och slås av hur ofattbart fin den är. Hur outsägligt sorgligt det är med den lilla pojken på bänken. Som mest av allt vill ha en pappa som älskar honom. Som är så oändligt ensam och som drömmer så fint om en far, en vän, en häst. Och som är hjälten i sin egen saga.

Det gör ont i hjärtat när pojken på slutet lägger sig ned på bänken och somnar. Var det bara en dröm? Var det bara en saga?

En sån där dag

Ni vet en sån där dag. När allt är trist och tråkigt. När man inte passar in. När man inte har några kompisar. När man inte får nåt gjort. När man är tjock och ful och dum. Det är en sån dag man unnar sig en kebab-tallrik till lunch. Och äter den i sin ensamhet. Och det hjälper förstås inte ett dugg. Så då unnar man sig lite godis också. Och sjunker än djupare ned i självömkan och misströstan. Då skulle man lika gärna kunna gå och prova baddräkter i lysrörs-belysning så är dagen fulländad. Men det där sista gjorde jag inte. Jag gick på Fotografiska med en vän. Så nu är allt bra igen. Godnatt.

Ynk

Ni vet när man känner sig hängig och tror att man har feber. Och så har man feber...

När skaffade vi ett tredje barn?

Berättade jag om vår höstlovsresa? När alla andra stack till Kanarieholmarna och Florida så tänkte vi att vi kan väl vi också. Festa till det lite. För barnens skull. Så vi bokade en kryssning till Finland. Två nätter på båten och en dag i Helsingfors. Och med Måns Zelmerlöw på scen. Jag ignorerade alla tankar på höststormar och såg fram emot det hela.

Några dagar innan vi skulle åka läste vi på lite bättre. Alla passagerare måste ha giltig ID-handling. Jahaja. Men det gäller väl inte barnen? Eller jaha det gör det alltså. Och det visar sig att barnens pass alldeles nyss gått ut. I oktober. Och nu var vi i början på november. Vilken miss. Vi kan inte åka till Finland för vi har inga pass. Hur blev det så här? Efter lite samtal lyckades vi boka om resan och passade dessutom på att boka tid för nytt pass. Åt alla barnen. Frid och fröjd och jag var i alla fall hyfsat nöjd att missa höststormarna, även om det var trist att också missa Måns.

Idag var det dags att fixa passen. Maken skulle åka med alla barnen och jag insåg på morgonen att då måste ju jag skriva på nåt papper. Puh, vilken tur att jag kom på det. Mitt i morgonstressen fick jag skriva ut papper från polisens hemsida. Och istället för del 6 av julkalendern fyllde jag i papprena. Men det räckte inte med det. De ifyllda papprena måste bevittnas också. Hej och hå - jag får kolla med nån på skolan när jag lämnar barnen och sedan lämna papprena med barnen så att maken har allt när de ska iväg efter skolan.

Och jag hade tur. En vänlig pappa hade inte bråttom iväg och han bevittnade min namnteckning på de två papprena... Två? Har inte jag tre barn? I all hast och stress hade jag alltså glömt det där senaste barnet vi fick. Det där lilla barnet. Han sex-åringen. Vilken miss igen.

Nu löste det sig till slut i alla fall. Jag fick åka hem och skriva ut ett papper till. Och sen åka tillbaka till skolan och knacka på i lärarrummet och haffa en lärare som bevittnade det tredje pappret. Och sen bort och lämna alltihop i dotterns skåp. Saken var biff. Puh. Nu är ansökan om pass inlämnat enligt konstens alla regler för alla tre barnen. Nu kan vi ringa till Måns och säga att vi kan åka på den där kryssningen snart...

Hur ofta gallskriker ni?

Alltså på riktigt gallskriker. Rätt ut och högt som vilken tant som helst. Jag har gjort det två gånger bara senaste veckan...

Första gången var när Kattis kom hem med dagens fångst. Katterna har hållit sig inne när det har varit mycket snö och så fort snön försvunnit har de gett sig ut på jakt. Och kommit hem med den ena musen efter den andra. Äckligt om du frågar mig. Men den här dagen var något extra. Kattis krånglade sig in genom luckan med en stor fet biff i munnen. En råtta? En hamster? En kanin? Den var gigantisk. Stor som ett husdjur. Och jag skrek. Som jag skrek. Barnen trodde jag höll på att dö eller nåt. Eftersom katterna vanligtvis springer in med bytet under soffan för att få kalasa i lugn och ro, sprang jag snabbt och stängde dörren till köket där vi befann oss. Katten, besten och jag. Kattis lade sig då under matbordet för att ta sig an sin biff. Jag visste verkligen inte hur jag skulle få ut katten och djuret. Jag öppnade altandörren och bad sen med min snällaste röst. Lätt darrande. 'Snälla snälla Kattis. Ta ut råttan.' Kattis tittade på mig. Tog tag i sitt djur. Och gick ut. Tack, tack, tack!!! Jag och barnen stod och pustade ut och tittade på Kattis där hon kånkade iväg med sitt byte. Då vände hon om för att testa igen. 'Kan jag komma in nu då?' 'Neeeeej' gallskrek vi alla tre där vid dörren. Kattis ryckte på axlarna och vände igen. 'Jag får väl äta ute idag...'

Det tog en lång lång stund innan jag hämtade mig från detta. Och jag bävar för när hon kommer hem med en stor best igen. Tänk om det då är en levande best? Huvva!

Nästa gång jag gallskrek i veckan var på jobbet. Lite opassande kanske, men vi skrek lite allihopa. För vi fick testa en VR-kamera på ett konsultmöte. Vi åkte skidor och det var så himla läskigt. Och verkligt. Alltså jag åkte verkligen skidor. Jag åkte över bergskammar och jag föll handlöst nerför stup. Jag krockade med stenbumlingar och fick istappar i huvudet. Det hisnade i magen, jag vinglade där jag stod och ramlade nästan omkull. Fast jag bara stod på ett golv. Stackars event-killen fick stå och lurpassa på tanterna och farbröderna så vi inte skulle dråsa i backen. Men kul var det. Och lite lätt illamående blev jag av åkturen. En god kollega fotade mig när jag åkte. Och jag ser inte helt jättecool ut.

Och?

Jaha. Nu kanske jag köpte en lakrits-kalender i alla fall. Till mig själv. Bara för att jag är värd det. Eller för att min man antagligen inte kommer komma på av sig själv att jag behöver en. Och om han nu skulle råka komma på det, så gör det faktiskt inget om jag har två... så det så.