Hmpff

Idag var det friidrott. Söndagsträningen. Då är det löpning som gäller. Och föräldrarna får gärna vara med. Hmpff.

Och tanken var att pappan skulle åka med dottern. Men nu var pappan lite ynklig idag. Och eftersom mamman ändå hade tänkt springa så passade det ju bra. Hmpff.

Och vi satte oss i bilen ungefär samtidigt som regnet ställde sig som spön i backen. Hmpff.

Vildis skulle därför med hjälp av tankeöverföring och annat hokus pokus få regnet att sluta regna. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde med min egna gamla soldans. Fast jag körde ju bil så resultatet var väl sådär. Dessutom bemöttes jag av ett bestämt 'Tyst! Jag koncentrerar mig! Det är svårt att övertala vädret...'

Och det har hon ju rätt i. Men hon lyckades! Så klart. För vem kan säga emot Vildis när hon har bestämt sig...

Och att texten är full av Hmpff beror endast på att min  kropp är för gammal och tung för att springa, hoppa och leka. Jag skulle mycket hellre sitta inne och surfa och äta glass. Men det kan man ju inte erkänna för nån... Hur skulle det låta?! Hmpff...

Nära-träning-upplevelse

Jag tog på mig träningskläder. Jag sprang runt i hela huset och letade efter senaste träningsprogrammet jag fick av PT. Jag upptäckte att klockan blev för mycket. Jag duschade och rollade under armarna och så var det klart. Min PT skulle vara stolt över mig...

Ha en trevlig helg hörni!

Skapande gen

Jag tror min dotter har fått en konstnärlig gen, som är väldigt latent hos resten av familjen...

På allvar

Det här att jag inte ska äta godis förrän på julafton. Men tillåter mig att äta choklad. Det tar jag på allvar...

Fotografiska

Ända sedan det öppnade har jag velat gå dit. Till Fotografiska museet i Stockholm. Jag har hört så mycket om det. Och alla bara gillar det på Facebook hela tiden. Jag ville också gilla Fotografiska på Facebook. Men jag hade ju inte varit där. Förrän nu. Nu gillar jag också Fotografiska på Facebook. Det är coolt.

Nu åt jag mest brunch när jag var där, men jag hann även se de utställningar som fanns. Varav en var tråkig. En var makaber. Och en var inspirerande och underbar.

Den tråkiga var kostymklädda karlar i en pool från olika synvinklar. Säkert coola bilder och säkert nån fin tanke bakom. Men jag gillar inte uppenbart arrangerade foton. Tillrättalagda. Konstlade. Det är inte så lätt att tilltala mig där i alla fall. Jag gillar bilder som uppstår i stunden. Där man fångar ett ögonblick. Sen kan de också vara arrangerade förstås. Men jag vill inte att det syns.

Sally Manns utställning var ok. Intressant och ok. Hon har tagit en del bilder på sina barn. När de kissar och blöder till exempel. Sen har hon tagit kort på en massa döingar som ligger och ruttnar. För det första. Det finns alltså ett ställe där det, vad jag förstår i forskningssyfte, ligger döda människor på marken och ruttnar bort. Förmultnar. Låter allt gå sin gilla gång liksom. Det som ska hända händer rakt upp och ner på marken. På ett ställe. I USA så klart. Och det är väl en sak. Det är makabert i sig. Men då - då kommer hon och fotograferar detta. Och ställer ut på sin utställning. Överallt i hela världen. Alltså hur ok är det? Jag gissar att de här människorna på nåt sätt har valt att ligga där och ruttna. Att de har gett nåt ok eller tom har en övertygelse om att det är naturligt och bra på nåt sätt. Att ruttna på marken. Förmultna. Att det får gå sin gilla gång... Eller jag hoppas att de tycker att det är ok. Eller tyckte att det var ok. Innan de dog. Men fick de också välja om de ville fotograferas? Och hamna på utställning. Överväxta. Ruttna. Nakna. Kroppar. Makabert är bara förnamnet. Yack. Jag gillar det inte.

Sen var det Christer Strömholm. En fotograf i min smak. Det var mängder med bilder. På folk. På djur. På byggnader. Nära, naturligt, inspirerande, vackert. Och den bästa delen var förstås bilderna på transvestiterna i Paris på 60-talet.

Och när jag läst på lite om Strömholm förstår jag att detta är inte en teknikens man. Utan fotot, nuet, de förutsättningar som finns på plats är det som gäller. Och det tilltalar mig. Jag som älskar bilden. Linjerna. Men som hatar tekniken. Som aldrig kommer fatta nåt om slutartider och skärpedjup. I hans skola skulle man ha gått.

En alldeles egen helg

Förra helgen hade jag en alldeles egen helg. Ensam hemma. Med mig själv. Bara jag. Inga barn. Och ingen man. Åh. Vilken ynnest. Och jag tycker verkligen att det är det. En ynnest. Och jätteviktigt. Att få göra egna saker. Att vara ifrån varandra. Men - min mammahjärna kopplar inte riktigt av. Det här att alla andra i familjen är på ett ställe och jag på ett annat. Det värker liksom. Det känns fel och är fel. Jag vill helt enkelt vara på samma ställe. Hela tiden. Sen när de väl är framme hos farmor & farfar och inte är ute på vägarna längre så känns det genast bättre. Och jag kan slappna av. Och tänka på mig. Bara mig.

Så när separationsångesten har lagt sig, dyker prestationsångesten upp som ett brev på posten. Om det nu finns såna fortfarande. Brev på posten alltså. För nu måste helgen utnyttjas på bästa sätt. Lite kul, lite nyttigt, lite skönt. Man får ju inte slösa bort en egen helg...

På fredagen var det soppklubb inne i stan. Med god soppa och gott sällskap. Lite vin, lite skvaller och så en lagom romantisk film på det. Mmm. Tjejkväll. Nästa dag blev det fet brunch på Fotografiska. Det är nåt jag velat länge. Att gå på Fotografiska alltså. Inte att äta just brunch där. Men brunchen var ljuvlig. Och utställningen inspirerande.

Sen åkte jag hem. Och hade ett helt dygn ensam hemma. Jag gav mig själv tillåtelse att ägna tiden åt foton. Inte jobb, inte städ, inte tv, inte blogg - bara bilder, foton, fotoböcker.

Men såklart. Jag laddade upp med massa gott att äta också. Och såklart. Så orkade jag inte ens äta hälften. På det hela taget blev det en mycket lyckad egen helg. Jag fick pli på både separationsångest och prestationsångest. Lite dåligt med party blev det förstås. Men det verkar inte göra så mycket nuförtiden... Partyångesten är död. Alltid nåt.

Krutong med skinka och ägg

Det här kan vara i princip den första maträtt jag lagade. Alldeles själv. Utan mamma. För en massa herrans år sen. Krutong med skinka och ägg. Från hemkunskapen på högstadiet. Enkelt, snabbt och gott. Och den står sig fortfarande. För ni hör ju. Bara namnet säger ju hur fint det är. Krutong... Med skinka och ägg... Men jag kanske inte direkt kollar i receptet längre...Och förresten. Nuförtiden kan jag göra svårare saker än så. Jag kan steka fiskpinnar... till exempel...