Fotografiska

Ända sedan det öppnade har jag velat gå dit. Till Fotografiska museet i Stockholm. Jag har hört så mycket om det. Och alla bara gillar det på Facebook hela tiden. Jag ville också gilla Fotografiska på Facebook. Men jag hade ju inte varit där. Förrän nu. Nu gillar jag också Fotografiska på Facebook. Det är coolt.

Nu åt jag mest brunch när jag var där, men jag hann även se de utställningar som fanns. Varav en var tråkig. En var makaber. Och en var inspirerande och underbar.

Den tråkiga var kostymklädda karlar i en pool från olika synvinklar. Säkert coola bilder och säkert nån fin tanke bakom. Men jag gillar inte uppenbart arrangerade foton. Tillrättalagda. Konstlade. Det är inte så lätt att tilltala mig där i alla fall. Jag gillar bilder som uppstår i stunden. Där man fångar ett ögonblick. Sen kan de också vara arrangerade förstås. Men jag vill inte att det syns.

Sally Manns utställning var ok. Intressant och ok. Hon har tagit en del bilder på sina barn. När de kissar och blöder till exempel. Sen har hon tagit kort på en massa döingar som ligger och ruttnar. För det första. Det finns alltså ett ställe där det, vad jag förstår i forskningssyfte, ligger döda människor på marken och ruttnar bort. Förmultnar. Låter allt gå sin gilla gång liksom. Det som ska hända händer rakt upp och ner på marken. På ett ställe. I USA så klart. Och det är väl en sak. Det är makabert i sig. Men då - då kommer hon och fotograferar detta. Och ställer ut på sin utställning. Överallt i hela världen. Alltså hur ok är det? Jag gissar att de här människorna på nåt sätt har valt att ligga där och ruttna. Att de har gett nåt ok eller tom har en övertygelse om att det är naturligt och bra på nåt sätt. Att ruttna på marken. Förmultna. Att det får gå sin gilla gång... Eller jag hoppas att de tycker att det är ok. Eller tyckte att det var ok. Innan de dog. Men fick de också välja om de ville fotograferas? Och hamna på utställning. Överväxta. Ruttna. Nakna. Kroppar. Makabert är bara förnamnet. Yack. Jag gillar det inte.

Sen var det Christer Strömholm. En fotograf i min smak. Det var mängder med bilder. På folk. På djur. På byggnader. Nära, naturligt, inspirerande, vackert. Och den bästa delen var förstås bilderna på transvestiterna i Paris på 60-talet.

Och när jag läst på lite om Strömholm förstår jag att detta är inte en teknikens man. Utan fotot, nuet, de förutsättningar som finns på plats är det som gäller. Och det tilltalar mig. Jag som älskar bilden. Linjerna. Men som hatar tekniken. Som aldrig kommer fatta nåt om slutartider och skärpedjup. I hans skola skulle man ha gått.