Hur fin får man vara?

Jag lyckades nästan sabba det helt i helgen. Vi skulle på dop och alla skulle vara finklädda. Vildis hade sin nya finklänning som hon fick när hon fyllde. Spets, glitter och volanger. Passar perfekt.

A-son tog på sig sin nya one-piece (ja, jag vet - den är inte äkta men vi säger one-piece ändå). Som han fått i födelsedagspresent. Som är det finaste han har just nu. Enligt honom. En one-piece i amerikansk tappning. Dvs som en enda stor amerikansk flagga. Med gällivarehäng. Och jag sade inget. Utan undrade om han ville ha på sig den på dopet. Ja, det ville han. Och så tänkte jag att ojojoj, vad ska släkten säga. I kyrkan och allt. Nog måste man väl ha skjorta åtminstone? Och vad ska den andra släkten säga, den som inte är vår släkt. Allt detta tänkte jag. Och så försökte jag tänka lite till. Och sade att en del kanske kommer att kommentera att du har den här på dig. En del kanske... Och jag kände genast hur fel det blev. Hur han lystrade. Och sedan sade att jag ångrar mig. Jag vill inte ha den.

Och jag insåg hur dum dum dum jag var igen. Det är ju självklart att han ska ha det han tycker är det finaste. Det han trivs i och känner sig fin i. Så jag vände raskt på steken. Och sade att då ska man veta att det enda som betyder nåt är vad man själv tycker. Vill du ha din one-piece ska du ha det.Och om nån säger nåt så spelar det ingen roll. Det viktigaste är vad du tycker. Och vad du känner dig fin i. Typ så sade jag. Och det funkade. Han sken upp igen. Jamen då vill jag ha den.

Och mig veterligen så sade ingen ett endaste nåt. Kanske tänkte de nåt. Men A-son var nöjd och han var sååå fin.