Vi var på dop i helgen. Och vi gjorde allt för att ta över showen. Till exempel stövlade vi in under ingångsmarschen. Lite diskret med tre barn och andan i halsen. Och med ketchup runt munnen. Eftersom vi i godan ro åt en korv på Sibyllan strax innan. Och inte tänkte på att man ska hinna parkera bilen också. Och att de tydligen inte väntar med att klinga i kyrkklockor tills alla är på plats.
Sen klättrade Lill-Tjorvas omkring på kyrkbänkarna tills han dråsade i backen med ett brak Och ett gallskrik. Pappan fick gå ut i kapprummet med det ledsna barnet. Där gråten hördes ändå bättre när den rullade runt bland stenväggarna...
Men sen hände nåt. Paret med bebisen som skulle döpas. De glömde visst barnet. Och varför står de med ryggen mot publiken så där? Och vad säger prästen? 'Tager du...?' Dopet var plötsligt bröllop och helt oförberedd satt Fru Olsson och bölade okontrollerat. Utan snorpapper. Men mycket lycklig.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar