En alldeles egen helg

Förra helgen hade jag en alldeles egen helg. Ensam hemma. Med mig själv. Bara jag. Inga barn. Och ingen man. Åh. Vilken ynnest. Och jag tycker verkligen att det är det. En ynnest. Och jätteviktigt. Att få göra egna saker. Att vara ifrån varandra. Men - min mammahjärna kopplar inte riktigt av. Det här att alla andra i familjen är på ett ställe och jag på ett annat. Det värker liksom. Det känns fel och är fel. Jag vill helt enkelt vara på samma ställe. Hela tiden. Sen när de väl är framme hos farmor & farfar och inte är ute på vägarna längre så känns det genast bättre. Och jag kan slappna av. Och tänka på mig. Bara mig.

Så när separationsångesten har lagt sig, dyker prestationsångesten upp som ett brev på posten. Om det nu finns såna fortfarande. Brev på posten alltså. För nu måste helgen utnyttjas på bästa sätt. Lite kul, lite nyttigt, lite skönt. Man får ju inte slösa bort en egen helg...

På fredagen var det soppklubb inne i stan. Med god soppa och gott sällskap. Lite vin, lite skvaller och så en lagom romantisk film på det. Mmm. Tjejkväll. Nästa dag blev det fet brunch på Fotografiska. Det är nåt jag velat länge. Att gå på Fotografiska alltså. Inte att äta just brunch där. Men brunchen var ljuvlig. Och utställningen inspirerande.

Sen åkte jag hem. Och hade ett helt dygn ensam hemma. Jag gav mig själv tillåtelse att ägna tiden åt foton. Inte jobb, inte städ, inte tv, inte blogg - bara bilder, foton, fotoböcker.

Men såklart. Jag laddade upp med massa gott att äta också. Och såklart. Så orkade jag inte ens äta hälften. På det hela taget blev det en mycket lyckad egen helg. Jag fick pli på både separationsångest och prestationsångest. Lite dåligt med party blev det förstås. Men det verkar inte göra så mycket nuförtiden... Partyångesten är död. Alltid nåt.