Igår på kören hade de tagit dit lokaltidningen. Den som kommer ut typ en gång i månaden. De skulle fota lite och sedan intervjua någon i kören. Så den som ville kunde stanna lite efter kören så skulle de intervjua den...
Fotografen dök upp halvvägs in i repet. Och började fota. Folk fnissade och höll papperen framför ansiktet och åmade sig lite. Själv fixade jag nervöst med luggen och undrade om jag syntes. Tyckte det var typiskt att jag hamnat på sista raden. Och från fel vinkel. Inte ett kort skulle jag hamna på. Typiskt. Men om jag ser extra engagerad ut? Eller är ovanligt snygg? Eller i alla fall ovanligt glad... Då kanske. Så jag åmade mig. Och log fånigt. Och hoppades.
Sen var repet slut. Den som ville bli intervjuad skulle stanna kvar lite efteråt. Och folk drog på benen. Kretsade nonchalant runt i rummet. Som om de inte alls hade bråttom. Och inte tänkte på att det gick runt en journalist i rummet. Som ville intervjua nån. Själv drack jag lite vatten för jag kände mig lite törstig. Sen krånglade jackan lite. Jag måste knäppa alla knappar... Knyta sjalen... Titta mig omkring... Vicka på tårna... Och sakta gå mot dörren... Nehej. Ingen lycka denna gång...
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar