Kalabalik

Idag har det varit kalabalik i huset. Men det var inte orsakat av oss. En bekant i nöd. Vi hjälpte så gott vi kunde. Men det räckte inte så långt. Sen tog farbror polisen över.

Det fick mig att tänka på civilkurage. Jag tror inte jag har så mycket av den varan. Eller jag hoppas förstås att jag har det. Och jag tror jag har mer nu än förut. Men min spontana tanke är 'Blanda inte in oss.' Den tanken skäms jag för. Men 'akta-min-familj'-känslan är stark och dominerande. Inte så konstigt kanske, men man skulle vilja vara lite mer 'upp-till-kampig'. En sån som säger ifrån ordentligt när något är fel. Med kraft och mod i barm. Jag kanske skulle stå och vifta lite försynt, och räddhågset säga att 'Hallå där. Så där gör man väl inte? Eller? Sluta nu är ni snälla...'

Vilket fånigt ord. Räddhågset. Nej, bort med det. Upp till kamp helt enkelt.

Pysselklubben

Vi gillar att pyssla, Vildis och jag. Så vi har gått med i en pysselklubb. Ibland dimper det ner en kartong i postlådan och då är det dags. Det är färger, glitter, paljetter, tyger, figurer och en massa fint. Det är dyrt förstås, och egentligen borde jag köpa pysselgrejerna själv, men hallå - då måste jag surfa efter idéer, planera, tänka ut, handla, klippa, förbereda. Nej, nu kommer istället ett färdigt kit med de mest osannolika och oanvändbara pysslen rakt i brevlådan med jämna mellanrum, och pysslandet blir av.

Här är dagens resultat. Det är fiskar. På en pinne. Fiskpinnar. Vi har lite olika idéer om vad man kan använda fiskarna till. En del tycker man kan leka dockteater med dem. En del tycker man kan bara ha dem. I en blomkruka till exempel.

Sök och du skall finna...

...mig!

Det är lite roligt att kolla statistiken på bloggen. Det gör jag varje dag. Flera gånger varje dag faktiskt... Den statistik man kan få är hur många sidvisningar man fått på sin blogg och vilka inlägg folk har läst. Man ser inte vem som har läst så ni kan vara lugna... Man ser däremot i vilket land läsarna bor. Jag har flest läsare i Sverige. Där ser man! Och så har vi några felsurfningar från Spanien och Rumänien.

Dessutom kan man se hur folk klickade sig hit, tex via Facebook eller Google eller via nån annan länk. Eller vilka sökord som har lett till min blogg. Den är kul. Det gäller att skriva om saker som folk gillar att söka på. Och som man vill bli förknippad med...

Det sökord som har gett flest träffar för min blogg är 'huggorm'... Det skriver jag inte om så jätteofta. Bara en gång faktiskt. Och så nu då...

Det mest osannolika ord som gett träff här är 'partylejon'. Det är jag nästan lite stolt över. Alla som söker på 'partylejon' hamnar på min härliga party-blogg... Fast det var inte jag som använde ordet - det kom från en kommentar. Men ändå. Och nu finns det med flera gånger. Kanske kommer detta att höja antalet sidvisningar avsevärt?

Partylejon!

Har du sett herr Kantarell?

Det har inte jag. Verkligen inte. Men jag förstår inte. Alla säger att det finns så mycket kantareller i år. Vart då? Har jag fel glasögon? Går jag i fel skog? Är säsongen slut? Har alla redan plockats? Vad gör jag för fel?

Nu går jag i och för sig inte så långt in i skogen eftersom mitt lokalsinne är trasigt. Och det underlättar ju inte att min kompanjon (inte champinjon - haha) låter så här:

'Åh, det är så vaaaarmt. Jag dööööör. Jag har ont i beeeenen. Kan vi inte viiiiiila? Mammaaaaa, vänta på meeeej. Kan vi gå hem nuuuu? Jag är tröööött.'

Bilden nedan är från ett annat liv, i en annan skog med en annan kompanjon...

Nu vet jag hur det känns att vara gubbe

sade A-son när han kutryggig stapplade uppför trappan i snigelfart. Sex veckor med två gipsade ben är tufft för en snart åtta-åring. Tur att det finns Nintendo...

Här sitter jag och är vuxen

Jag har börjat jobba igen efter 15 månader i mysbrallor och tofflor.
Jag konstaterar följande efter en vecka på jobbet:

•  Luncherna är betydligt godare på jobbet.
• Jag kan använda svåra ord när jag pratar och får inte ett 'doodle doodle google' till svar. 
• Min dator vill, trots att den har vilat lika länge som jag, inte börja jobba än. Inte tänker den jobba fort i alla fall.
• Kaffetermosen gurglar alldeles för högt när kaffet är slut, så jag kommer inte undan att brygga nytt.
• Jag kan läsa böcker på vägen till jobbet. 
• Jag kan kissa med stängd dörr.
• Jag bör kissa med stängd dörr...
• Jag hinner inte blogga lika mycket som förut.
• Jag borde inte ha bloggat så mycket förut, när jag kunde ha kramat Lill-Tjorvas istället.

Tågångaren

Vi har en tågångare i familjen. Eller rättare sagt - vi hade en. För idag har A-son opererats. Då går de in och sticker lite hål på hälsenan så den tunnas ut och sen gipsas båda fötterna upp till knät. Så ska han gå i sex veckor. Tufft, men förhoppningsvis slutar han gå på tå sen.

Han är så modig och tålmodig vår kille. Klart han var lite orolig. Orolig att det skulle göra ont. Och att han måste ha för stora skor sen. Det vill han inte. Men sen hänger han med på det mesta. Svarar på frågor, gör som de ber honom om, samarbetsvillig och lugn. Vår lilla hjälte. Jag var inte med på sjukhuset. Kanske lugnast så. För jag kan ju inte låta bli att oroa mig. Mest oroade jag mig för att han skulle sövas. Han var sövd bara en halvtimme och jag fick täta sms-rapporter.

Sen kom han hem. Med fötterna i paket. Lite ont. Lite blek. Och med ett nytt Nintendo-spel. De hade åkt förbi skolan på hemvägen och kompisarna hade kommit och tittat på fötter och Mario-Kart-spel. Vet inte vilket som var mest intressant...

Fröken berättade att hon hade talat om för hela klassen att A-son opererades idag och att han skulle ha gipsade fötter ett tag. Sen frågade hon om någon kunde tänka sig att hjälpa honom under tiden han var gipsad. Med att bära mat och böcker och sånt. Hela klassen hade räckt upp handen. När jag hörde det var jag tvungen att gråta en skvätt. Fina, fina klasskompisarna. Och fina, fina A-son.