Du duger

Nej, det står inte 'Du suger'. Det står 'Du duger'. Precis som du är. För att du är den du är.

Är det något jag vill förmedla till mina barn så är det det. Du duger. Du är värd lika mycket som alla andra. Inte mer, men heller inte mindre. Sen är det klart att vi alla har saker vi kan bli bättre på. Vi kan göra saker på bättre sätt, vi kan lära oss och vi kan utvecklas. Men inuti är du precis lika mycket värd som någon annan.

Självkänsla. Hur lär man någon att uppskatta sitt eget värde. Att tro på sig själv. Att stå upp för sin sak. Och att inte ta nån skit. Att säga ifrån och stå emot andra. När det behövs. Att uppmuntra och lyfta fram andra. När det behövs.

Jag gick en kurs en gång. En sån där 'personligutvecklingskurs'. Den hette Processcoach-programmet och handlade både om att leda processer och coacha andra, samt att utvecklas själv som person. Mitt fokus blev jag. Jag lärde mig oerhört mycket om mig själv. Jag lärde mig lyssna. Jag lärde mig känna. Och jag fick ta del av andra människors inre och yttre resa.

En övning vi fick göra har etsat sig fast extra mycket. Och jag kan så här i efterhand fascineras av dess enkelhet och vilken kraft den ändå besatt. Jag kan också slås av hur löjligt det kan te sig för en utomstående. Så ni får tänka på att stämningen och upplägget inför övningen gjorde att detta var på riktigt.

Det fanns två linjer på golvet. Jag minns inte om det var tänkta linjer eller om de faktiskt fanns där. Men de var där i alla fall. Den ena hette 'Jag duger inte' och den andra hette 'Jag duger'. Nej, nu minns jag inte om de hette så precis exakt. Men det är min tolkning och min minnesbild. Alla stod utmed den ena linjen. Den som hette 'Du duger inte'. Vända mot den andra. Den som hette 'Du duger'. Och när vi kände - när som helst - att det var ok - skulle vi gå från den ena sidan av rummet till den andra. Från den ena linjen till den andra. Från 'Du duger inte' till 'Du duger'. Inget mer. Bara gå över golvet. När det kändes rätt.

En del gick rakt över. Direkt. Pang Bom, bara så där. Några tänkte efter. Kände efter. Och gick. Några stod lite längre. Kämpade. Tog mod till sig. Och gick sakta och lite tveksamt över till andra sidan. Berörda. Och stolta.

Jag stod som fastvuxen. Jag kunde inte. Fick inte. Borde inte. Skulle inte gå över. Den sidan var inte för mig. Den var inte min. Jag kunde inte ta de få stegen över rummet. Och jag kan fortfarande inte begripa hur det kunde bli så starkt. Och att jag fortfarande blir berörd när jag tänker på det. Att jag blir tårögd nu också.

Till sist stod även jag på andra sidan. Med tårarna rinnande. Jag vet inte om jag var sist över. Vet inte om det ingick i övningen att ledarna ledde eller stärkte alla att komma över till den rätta sidan. Jag minns dock hur oerhört stark känslan var att inte duga. Och hur skönt det var att stå på den andra sidan rummet. På den andra linjen. Hur skönt det var att faktiskt gå dit. Att faktiskt duga. Att erkänna för mig själv att jag faktiskt duger.

Och det är det jag vill förmedla till mina barn. Att de duger. Men jag vet också att det räcker inte att jag säger det till dem. Eller att jag visar det i ord och handling. Det jag behöver göra är att visa att jag duger. Som jag är. Jag måste vara det jag vill lära mina barn.

Gå på lokal

Vi var på fest i helgen. Mingelparty. På lokal. Inne i Stockholm. Och det var riktigt riktigt roligt. Ni kan ju bara tänka er hur ofta jag går på lokal. Bara att kalla det att gå på lokal är ju stenålders. Och redan på min tid var det stenålders att säga att man går på lokal. Så så stenålders är jag...

Till exempel träffade jag en massa folk från förr. Såna som jag egentligen inte kände då, men där det har gått tillräckligt lång tid så vi tror vi kände varann. Så vi pratade lite gamla minnen...
Sen träffade jag några bekanta. Såna som jag egentligen inte känner, men som jag har träffat tillräckligt ofta så vi tror vi känner varann. Så vi pratade lite om vad vi gör nuförtiden...
Och så träffade jag några som jag faktiskt känner. Såna som jag träffar alldeles för sällan, men där vi kan fortsätta som om ingenting har hänt. Så vi pratade om allt som har hänt...
Sen var det en del främlingar där. Såna som jag inte känner men som jag på grund av en god kombination av partykänsla, vin och snygga byxor ändå måste prata med...
Och så var det några kändisar där. Såna som jag vet att jag inte känner. Och som jag var tillräckligt nykter för att inte prata med...

Dessutom träffade jag min gamla kemilärare. Jag presenterade mig med förnamn till den okända kvinnan. Hon kontrade med: 'Olsson, va?!' Då såg jag att det var hon. Hur kan man komma ihåg efternamnet på en elev man hade i början på 80-talet? Det är 30 år sen! Vilket oerhört intryck jag måste ha gjort... Var jag så dålig i kemi?

Jag trivs

Ibland känns allt bara så bra. Vi bor så fint. Nära havet. Vid en vändplan som man kan cykla och springa på. Vid en äng, en liten skog och ett litet berg. Vi har ett stort hus med många rum. Och ett ganska stökigt men levande hem. Barnen är friska och glada. Och förstås jättearga ibland. Men de säger förlåt. Och kan kramas. Det finns blåbär i skogen. Äpplen på trädet. Jag har matlådor i frysen. Och egna tomater.

Jag har det himla bra helt enkelt. Ta i trä!

PT status

Ja, om ni nu måste veta hur det gick med den däringa PT'n, så har jag inte avslutat min affär med henne ännu. Det här jippot skulle ju hålla på i ett halvår, men jag har lyckats dra ut det till nästan ett helt år... Jag var förkyld och jag var lat och jag höll mig undan. Men vad hjälpte det. Hon mailar och hon ringer. Och frågar hur det går.

Faktum är att jag sprang faktiskt flera gånger i början på sommaren. Och åt en hel del också. Och sen slutade jag springa. Men jag slutade inte att äta. Och äter gör jag fortfarande. I princip har jag snart gått upp allt som jag gick ner när jag var som bäst. Så det här uppföljningstestet som vi ska göra på vår sista träff känns så där lockande... Jag kommer antagligen att ha försämrat alla värden. Och så kanske hon säljer på mig ett nytt paket...? Nej, det kan jag lätt stå emot. Haha.

Men förutom att jag har varit förkyld och lat så tycker jag mycket om hennes koncept. Hon har kommit hem till mig och tränat. Hon har lyckats peppa utan att jag har blivit sur. Jag har fått olika typer av träningsprogram som jag kan göra hemma även i fortsättningen. Ja, rent teoretiskt kan jag ju det. Om jag vill. Och det vill jag ju. Jag ska bara bli av med förkylningen först...

Gaaaah

Så kommer jag hem. Och det har äntligen hänt. Efter många samtal med tjat och gnat så har målarna målat klart i nya lekrummet. Mitt samtal igår hjälpte tydligen. Det blev verkligen klart till helgen. Äntligen! Som vi har väntat!

Jag rusar in i rummet. Och så... Gaaaah! De har målat med fel färg! De har tagit samma färg som i köket. Grått! Det skulle ju vara Stockholmsvitt! Och jag blir så trött. Så trött så trött så trött. Och besviken. Det skulle ju vara klart nu. Inte fel. Och visst - grått eller vitt i ett lekrum gör ju inget egentligen. Men det är fel. Det var inte det vi sade. Det är inte det vi betalar för. Sen har vi en brun bäddsoffa som ska in i rummet. Och här är jag känslig. Brunt och grått är no-no. Det går icke. Inte ens i ett lekrum.

Men jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte. Jag vill inte ha hit dem en gång till. Det kommer att ta veckor. Jag vill inte. Jag vill flytta in alla saker och få ordning. Mitt i mitt utbrott av Gaaah-ande och stönande och osande så säger Vildis snusförnumstigt att 'Mamma - det finns faktiskt värre saker som kan hända...' Hmpff. Vem har sagt det...?

Jag ringde inte till hantverkarna ikväll. Jag måste känna efter om jag verkligen vill att de målar om. Om jag orkar det. Och om det är värt besväret. Men någon större ersättning för sitt dåliga jobb lär de inte kunna förvänta sig... I morgon ska jag ringa. Men jag ska också syna varenda centimeter i rummet. Hade de målat med rätt färg hade jag antagligen inte märkt nåt, men kollar man noga ser man många bubblor och andra skavanker i väggen. Plus att de missat en hel dörrkarm...

'KLÅPARE' ekar det i det tomma... grå... rummet...

Kärlek på hög nivå

Nu har jag äntligen kommit igenom en bok igen. Det var ett tag sen. Men det har ju varit semester. Och jag pendlar inte tillräckligt mycket då. Och det här att ligga och läsa en bok i hängmattan med en två-åring som ränner runt funkar inte riktigt... Faktum är att jag faktiskt började på en bok av den där duon Kronblom & Hellberg & Roskvist eller vad de heter. Men den kom jag inte igenom. Inte min smak helt enkelt. För mycket detaljer och knark och för lite kärlek och relationer.

Men nu ni! Nu har jag läst en riktigt bra bok. 'Om du bara kunde se mig' av Cecelia Ahern.

Den handlar om kärlek i en lite annorlunda skepnad. Lite övernaturligt sådär. Och jag gillar det. Jag gillar när tuffa, kalla, stela kvinnor mjuknar och blir lite vilda och tokiga. Jag gillar när kärleken och känslorna övermannar dem. Jag gillar det lite magiska och otroliga. Att det finns saker vi inte ser eller förstår. Jag lockas av tanken att kanske kanske är det lite sant.

Jag vill inte avslöja för mycket. Läs själva istället. Men för att gilla den här måste man nog vara en obotlig romantiker och stå ut med lite hokuspokus...

Hur svårt kan det vara?

Vi flyttade ju köket häromsistens. Eller vi och vi. Vi hade några händiga killar som byggde nytt kök åt oss i en annan del av huset. Än det var förut. Fint blev det och vi är supernöjda. Gammelköket ska bli lekrum och arbetet påbörjades innan semestern. Med att riva ut och byta golv. Och sen tog det stopp. Det blev semester och väggarna blev omålade. Det enda som var kvar innan vi skulle börja flytta in igen.

Och de där händiga killarna? De bara lovar och lovar. 'Vi kommer på måndag. Det blev visst på tisdag. Har de inte dykt upp än? Ja men de kommer senast onsdag och till helgen är det klart.' Jo tjena. Sista veckan på min semester såg jag fram emot att börja inreda och pyssla. Sen gick det både en och två veckor. Av jagande och tjatande. Nu var senaste budet att det skulle vara helt klart idag. Och så kommer man hem till det här...

Grrrr!