Känn ingen sorg...

Häromdagen hände något unikt. Jag var på bio. Alltså inte på en tecknad film i 3D, utan på en riktig film. Utan barnen. TILLSAMMANS MED MIN MAN!! Ja, ursäkta om jag skriker, men så ovanligt är det faktiskt att det är värt några versaler. Och ett par utropstecken. Det var svärföräldrarna som gjorde det möjligt och det tackar vi för.

Vi tog tillfället i akt att dessutom se en film som är ganska så ny. Ganska så inne. Och ganska så poppis. 'Känn ingen sorg...' Filmen som är baserad på Håkan Hellströms musik. Någon sade att det var som typ Mamma Mia fast med Håkans låtar. Man tar alla låtar och försöker sedan få ihop en story...

Nu får jag väl erkänna att jag aldrig lyssnat så mycket på Håkan Hellström. Och att jag faktiskt aldrig fastnat för honom. Vet inte varför egentligen. Jag brukar gilla lite udda typer som sjunger halvfalskt, men han blev liksom folkkär för fort. Jag upptäckte honom för sent vilket gjorde att jag helt enkelt inte upptäckte honom. Om ni fattar... Men filmen har fått bra kritik och nåt måste han ju uppenbarligen ha eftersom många hyllar honom. Så Håkan Hellström fick det bli. Och jag gillade ju Mamma Mia... Hehe... Nu kan man inte riktigt likna denna film med Mamma Mia. För detta var ingen musikal. Vilket ju var bra.

Det var en fin film med en fin handling och Håkans låtar var där som filmmusik. Liksom i bakgrunden. Visst de bröt ut i sång nån enstaka gång, men mest var den där bakom. Musiken. Och några referenser endast i text. Jag missade säkert en hel del också eftersom jag inte kan låtarna eller texterna. Men man förstod liksom ändå. Och den här killen - Pål - honom älskade man ju bara. En snyggare kopia av Håkan själv. Så där charmigt rufsig och lite bortkommen. Med glasögon som hela tiden halkar ned. Och så Johnny som är den ultimate 'polaren som hamnat snett' från vilken ungdomsfilm som helst.

Det är litet av en ungdomsfilm. Mycket party och festande. På ett sätt som inte festandet såg ut på min tid. Lite mer storlaget. Och med mer knark... Men storyn var bra. Jag grät och log och satte rakt av en femma som betyg. Som jag kanske så här i efterhand säger är en svag femma. Men ändå. Den var bra. Och jag blev helt klart nyfiken på Håkan Hellströms musik och texter. Han ska få en ny chans.

Överbevisad

Lill-Tjorvas ville äta fil på en platt tallrik en morgon. Tråkiga mamman sade att det går ju inte förstår du väl.
Men det gick ju alldeles utmärkt. Så klart.

Ove Ove Ove

Jag hade tänkt hinna mycket den här sommaren. Till exempel hade jag tänkt fortsätta blogga... Men det hinner jag inte alls. Mitt huvud spricker av allt jag vill skriva och visa, men det poppade upp ett liv här som är trivsamt och varmt - så jag fortsätter ägna mig åt det...

Jag hade också tänkt läsa en massa böcker. Högen med pocketböcker växer och till slut kom jag äntligen igenom en hel bok. 'En man som heter Ove' av Fredrik Backman.

Med tårarna rinnande nerför kinderna och ett lyckligt leende. Sådär som man ska se ut efter en riktigt bra bok. Nu var den inte så bra från början. Den där boken om tjurskallen Ove. Den var lite för kategorisk. Han var för arg och otrevlig för att det skulle vara verkligt. Så jag var lite svårflirtad i början. Lika svårflirtad som Ove. Men i takt med att gubben tinade upp, så tinade även jag.

En fin historia som värmer. En hård man med ett stort hjärta. Och en samvaro mellan människor som man bara kan avundas.

Sommarlov med kusiner

Att bada, leka, skratta en hel dag. Att ta ett kvällsdopp tillsammans. Att ligga och snickesnacka och fnittra till sent på natten. Det är det man har kusiner till. Det vet väl jag.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Första semesterveckan vabbade jag två dagar och jobbade en dag. Men vi hann ha lite sommarlov också...

Siewert?

När jag pratade dubbelslipade glas i mitt förra inlägg tog jag upp Siewert Öholm som exempel. Jag trodde att det enda han var känd för var sina knasiga glasögon som hade en skalm mitt över ögat, dvs 4 glas. När jag sedan behövde ett bildbevis på detta, så hittar jag inte en endaste liten bild på hans goggles, fast jag googlar på det stora, vida internettet... Men det fanns tydligen en hel del annat han var känd för. Nåja. Glasögon med 4 glas blev heller aldrig en hit...

Progressiv eller aggressiv?

Det är dags att köpa nya glasögon. Det har det varit länge men jag är för snål för att acceptera det. Det här att följa mode vad gäller glasögon kan jag inte fatta att folk har råd med. Det kostar multum. Och lite till. Sen blir jag förvirrad av alla dessa nya butiker som verkar så billiga? Kostar det verkligen mindre där? Är de lika bra? Eller på vilket sätt är de i så fall sämre? Jag har varit trogen mitt Synsam, men å andra sidan har jag ju inte bytt så ofta som jag skulle behöva... Av ren snålhet.

Så kom då den dagen då optikern säger att jag behöver dubbelslipade glas. Progressiva. A la Siewert Öholm. Aaaaah! Och jag har ju märkt det. Det är förvisso inte bara jag som drabbats av sämre syn så här vid mogen ålder. Många vänner och bekanta köper läsglasögon på Statoil... Och man ser faktiskt lite klok och lärd ut när man drar ner glasögonen på näsan och kikar över kanten. Och gammal... Jag å min sida - som redan är översynt - har märkt att jag på nära håll liksom väljer att titta under glasögonkanten. Hur inkligent ser man ut då? Igenkligen?

Nåja - att prova bågar är också en sysselsättning. Förra gången jag skulle köpa glasögon fastnade jag just där. Jag kunde inte välja. Och de gamla fick vara kvar... Nu bestämde jag mig för att mitt nya, snabba jag skulle bestämma mig fort fort fort. Inget velande. Uteslutningsmetoden och inte rådfråga en massa folk. För då får man bara olika svar... Så jag har bestämt mig. Nåt av nedanstående blir det. Och gissa nu inte fel för sjutton... Lika bra ni håller tyst tills de är på plats...


Men så ställdes jag ändå inför ett val. Och har kört fast. Optikern som gjorde synundersökningen förklarade nogsamt hur man så här i början av sin progressiva karriär ändå kan välja att ha enkelslipade glas. Och istället för att titta under glasögonkanten kan man lite världsvant sätta glasögonen i pannan när man läser. Då ser man också klok ut och det kan dessutom många dagar vara en räddning för frisyren. Sade ju inte optikern men det kom jag fram till själv...  Hon berättade om fördelar/nackdelar på ett hyfsat neutralt sätt och valet var mitt.

Nästa dag träffade jag en annan optiker som hade en mer aggressiv approach. Självklart ska jag ha progressiva glas. Och inte de billigaste för de är dåliga. Och hon hade en attityd som gjorde mig sprickfärdig. Jag kände mig manipulerad, inträngd i ett hörn, inkompetent och lurad. Jag kände mig så pass överkörd att jag nu överväger att byta till en annan optiker. Men risken är då väldigt stor att det inte blir av. Att jag fastnar igen. Och de gamla kantstötta, omoderna, titta-under-kanten-glasögonen blir kvar...