Det börjar haverera

Jag känner det. Jag har inte tränat på över en vecka pga min förkylning. Jag kämpar på med maten, men det börjar smyga sig in små fusk här och där. En liten bit mörk choklad till kaffet. Lite pasta till köttfärsen för jag är så trött på wokade grönsaker eller omelett. Och alla nötter. Hjälp jag har blivit nötmissbrukare.Och säg inget till nån men i helgen åt jag lite godis. Mmmm, vad gott.

Så nu gäller det. Vinna eller försvinna. Kan min PT hjälpa mig med motivationen? Visa mig nu vad jag betalar för.

Hmm, nu skulle man ju faktiskt kunna säga att det är hennes fel om det går dåligt. Det kanske är det jag betalar för?? Att ha nån att skylla på.

Modern förkylning

Jag tror jag har fått mig en ganska så modern förkylning. Modern och mobil. Den flyttar runt lite som den vill. Rastlös och nyfiken. Först lite i halsen. Sen bihålorna. En sväng till luftrören. En kortis ner till magen för att återigen landa i halsen. När ska denna upptäckarlusta få sitt slut? Det finns ju en massa andra intressanta kroppar att utforska. Ta nån på bussen bara. Aaattjo! Oj, ursäkta. Stänkte det?!

Julstämning

Man skulle kunna tro att vi har fått julstämning här i huset. Och för barnens skull kan vi säga att vi har det. Men om sanningen ska fram så har vi inte kommit så långt. Julstjärnor är uppe. Och några ljusstakar. Adventsstaken kom fram till andra advent. Och Vildis har plockat fram julkyrkan och gjort fint. Men sen tog det stopp. Utebelysningen lyser med sin frånvaro. (Haha, jag är en humorist). Och mitt på golvet står två välfyllda kartonger med julpynt. Som liksom inte har nånstans att ta vägen. För det finns ingenstans att sätta det. Det finns inga lediga ytor i huset att trycka ner en fet tomte på. Det är redan fullt. Fullt med papper, böcker, leksaker, datorer, skålar, pryttlar, teckningar - you name it, we have it. Och det beror inte bara på att vår matsal är ur funktion. Förut hade vi visserligen ett rum där man kunde pynta. I fina matsalen. Men resten av huset såg ju likadant ut som nu. Fullt.

Och ja. Det är mitt fel. Det är jag som sparar på saker. Jag kan inte skänka bort en bok, fast jag har läst den. Jag kan inte slänga en teckningshög, utan att gå igenom den. Jag kan inte slänga de gamla tallrikarna, fast jag köpt nya. Det är en defekt jag har, som jag aldrig hinner ta itu med. För jag måste sortera och plocka och fixa här hemma för att få plats med alla saker.

Vad tänker en så liten människa?

Det är betydligt jobbigare att skola in Lill-Tjorvas på dagis än det var att skola in tvillingarna. Det kan säkert bero på att jag glömt hur jobbigt det var. Och då var jag med i själva inskolningen mer. Vi tog några dar var. Så jag var med och hängde i korridorerna. Lärde mig rutinerna. Träffade fröknarna. Fikade med andra föräldrar runt hörnet. Nu tog T hela inskolningen så första gången jag hämtade Lill-Tjorvas visste jag inte ens vart jag skulle gå in. Eller vart hans hylla är. Och första gången jag skulle lämna fick jag lämna över mitt gallskrikande barn till en vilt främmande kvinna. Som lugnade mig och sade att det brukar gå över fort. Visst.

Men just där och då sviker jag honom. Just i det ögonblicket känner han sig övergiven av mig. Av sin mamma. Som bara vänder ryggen till och går. Det gör så ont. När tvillingarna började på dagis hade de i alla fall varandra. Även om mamma eller pappa svek så var det ett välbekant ansikte kvar. De var inte ensamma. Lill-Tjorvas är helt ensam. Helt övergiven. Vad tänker han då? Hur ont gör det i hans lilla hjärta?

Jag är nöjd - jag är nöjd

Vilken lång helg vi haft. Och mysig. Vi har ju varit hemma hela helgen och kurerat oss. Och till och med hunnit julpyssla. Vi har gjort julgodis. Vi har bakat pepparkakor. Vi har pysslat med pyssel. En mycket lyckad helg på min ära.

Och jag kan stolt berätta att vi bakade pepparkakor på köpedeg. Julgodiset är världens enklaste. Mandelmassa och karamellfärg. Och puffat ris med smält choklad. Och pysslet kommer färdigtänkt från pysselklubben. Men det är ju då det blir av för oss. Det är så skönt!

Och som pricken över i såg familjen på film tillsammans. Det var dags att introducera Star Wars för barnen. Och för mig också för den delen... Det uppstod viss oro när vi skulle sätta i gång. Vi hade lånat en hel radda med alla sex filmerna. Men frågan var, tittar man på den första filmen eller den äldsta filmen först? Efter att ha rådgjort med experter på Facebook kom vi fram till att börja med fyran, den äldsta filmen. Och det var ju helt rätt. Känner jag nu. För vem vet om vi orkar igenom allihopa...

Värme Vila Vätska

Ordinerade doktorn idag. Jag har fått virus. Inga bakterier än. Men en virusinfektion kan bli bakteriell på slutet om man inte sköter sig. Fick jag lära mig. Så nu ska jag sköta mig. Med värme, vila och vätska. Och så ska man snyta ut snoret - inte dra in - och en näsborre i taget. Och använda nässpray. Och sova på magen. Sade doktorn.

Så nu ska jag ta en varm glögg och lägga mig huvudstupa i soffan. Hela helgen. Vi har lånat sex Star Wars filmer så vi ska nog klara oss. Våra barn hör till de stackare som inte får se våldsamma filmer fast de redan är åtta år. Men nu är det dags. Och det ska bli kul. För jag har inte sett dem själv faktiskt. Jag har inte fått se våldsfilmer förrän nu...

Springa eller ringa?

Det är visst 1:a december idag. Sade barnen och undrade varför de inte hade nån julkalender som de brukar. Tja varför det? För att jag inte har köpt nån. Sade jag. Och det var ju sant. Detta tyckte de att jag skulle åtgärda å det snaraste. Dessutom har de flesta andra i klassen två kalendrar var. Minst. Upplyste de mig om. De är smarta. Genom att begära två kalendrar borde de åtminstone få en. Kan man tycka. De har ju lärt sig det här med kompromiss.

Så efter jobbet gick jag en sväng på stan. Eller rättare sagt sprang jag en sväng på stan. I en 100-kilos dunjacka och med aptung datorväska och 20 kg jobbpapper och med svett under armarna. Sprang jag. Och tänkte tillbaka på hur jag stod och vägde de där julkalendrarna i handen för en månad sen ungefär och att jag då tyckte det var smart att vänta lite. Kanske gillar hon inte PET-shop längre. Och så släppte jag den och gick min väg. Och nu rusar jag runt som en tok för att få tag på en. Men de är slut så klart.

Och jag mitt nöt är i en affär där de åtminstone har ett hyfsat alternativ. Men jag släpper den också och ska kolla några fler affärer. Att kolla fler affärer innebär tunnelbana, kånka, springa, trängas, stånka. För att inse att där är de ännu mera slut. Och på nästa också. Och då hinner man knappt tillbaka till första stället innan de stänger. Så då får man springa. Och det enda jag behövde ha gjort var att ringa och kolla i stället för att springa och kolla. Jag är ett nöt.

Jag hatar när jag är en klåpare. Det här berättar jag inte för nån.