När alla andra brinner...

...och att fatta jobbiga beslut. Nu har jag slutat i kören. Redan.

Så tog jag mig till slut i kragen och bestämde mig. Bestämde det jag egentligen visste. Men som jag duckade för. Det här att hoppa av. Lägga ner. Sluta. Inte vara med. Tacka nej. Det är inte min grej. För jag vill ju vara med. Och jag ser hur alla andra brinner. Jag vill också brinna. Jag vill blomma fullt ut. Jag vill glittra, ge mig hän, njuta.

Inte ha dåligt samvete för att jag repat för lite. Inte kan texten. Missar koreografin. Och kommer för sent till uppvärmningen.

Inte ha dåligt samvete för att jag inte är hemma. Inte hinner småprata på sängkanten. Missar matchen. Uppvisningen. Och är frånvarande. Igen.

Det grämer mig att jag nu missar en massa roligt. Det grämer mig att jag inte har tiden. Orken. Det grämer mig att jag inte hann bli säker. Van. Trygg. Att det hela tiden var ett jagande. Att komma i kapp. Att lära en ny låt. Få till rätt ton. Jag känner att jag ger upp lite för lätt. Att jag har mer att ge. Det som är jag på riktigt. När jag inte är pressad och stressad. Men jag känner att jag inte orkar. Det blir inte lättare. Det krävs en insats. För att hålla måttet. Och för att det ska kännas bra.

Jag känner mig vemodig, men lättad. Jag fattade ett beslut till slut. Nu får jag stå för det. Och göra nåt bra av det. Inte tappa kontakten med vännerna, som var orsaken till att jag började. Och kanske till och med gå på teater med syrran igen.