Jag har tränat

Eller tränat och tränat. Jag har varit funktionär. På en friidrottstävling. Det är det närmaste träning jag kommer. 100 benböj i sandgropen för att mäta längdhopp. Och nu har jag inte kunnat gå på flera dagar. Pga av träningsvärken. Efter att ha varit funktionär. När andra sportat... Man är i form vill jag lova. Toppform.

Får man göra så?

Ni vet att jag har haft stora bekymmer i mina dar. Svårlösta problem som tagit mycket kraft. Och som skapat oro och besvikelse. Relationer jag trott på som visat sig vara obesvarade. Svek... Otrohet... När jag sen till slut trodde att jag hittat rätt, så blev jag än en gång utkonkurrerad av nya intressen. Ja, ALLT har jag gått igenom i jakten på den perfekta frisören.

I veckan var jag till min nya. Jag var försiktigt optimistisk ity jag hade vid vår första träff varit tämligen nöjd. Nästan snygg. Även om håret var längre än jag hade tänkt. Men nu var frågan. Hade jag verkligen hittat en värdig efterträdare? Detta var eldprovet. Och jag trodde länge att så var fallet. För med säker hand och stor beslutsamhet fixades min frisyr och färg utan så mycket frågor. Och piffat och klart var det ju ganska snyggt. Eller?

Men ju mer jag tänker efter. Ju mer jag drar och petar på de tunna testarna i nacken. Ju mer virvlarna virvlar runt det lilla håret där bak. Visst det kanske är poppigt. Men får man göra så utan att fråga? Nån sorts superkort-i-mitten variant med tunna tofsar på sidorna. Det var nog det största problemet. Att frisören bara körde på. Utan att fråga och stämma av att vi var överens. Och jag mitt nöt trodde vi såg samma bild i huvet. Min bild var inte denna...

Nu kan man ju dra lite olika slutsatser från bilden ovan. Ett. Att det var väl inte så farligt...? Men då får man betänka att jag stått och dragit och petat ett tag för att se hur testarna ska ligga egentligen. Två. Att det finns väl inga virvlar i nacken? Nej, de är ju bortklippta! Men de små tofsarna virvlar runt lite hur de vill ändå. Och de är inte samarbetsvilliga till pet och drag... Tre. När tvättade vi spegeln sist egentligen?! Ja det hör ju inte hit. 

Enkelt, snabbt och gott

Det är min melodi. I helgen bjöd vi på hallon-pannacotta-cheesecake-paj... Ett recept jag hittat på Tasteline för länge sen, men aldrig testat. Så enkelt, så snabbt och så gott. Mmm.

Så här gör man. (Den räcker till max 2 familjer...Det beror förstås på hur många portioner man tillåter att barnen tar. Och sig själv...)

Pajdeg:
12 st digestivekex
75 gram smält smör

Fyllning:
3 st gelatinblad
3 dl vispgrädde
1 dl strösocker
250 gram hallon
200 gram philadelphiaost
+ färska bär, till garnering

1. Kör kex och smör i matberedare. Tryck ut blandningen i botten på en pajform eller en bakform med löstagbar botten. Låt stå i kylen medan fyllningen görs.
2. Lägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten.
3. Häll grädde och socker i en tjockbottnad kastrull och sjud på svag värme tills sockret har löst sig.
4. Ta upp gelatinbladen ur vattnet, krama ur och rör ner dem i grädden. Ta bort kastrullen från värmen och låt svalna något.
5. Mixa hallonen med mixer-stav eller i matberedare till en puré. Rör ner cream cheese och purén i grädden. Vispa till en slät kräm och häll den i pajformen.
6. Låt pajen stå i kylskåpet i minst 3 timmar eller tills den har stelnat. Servera med färska bär.

Idol 2013

Jag har av någon anledning tittat på en massa auditions till Idol 2013. Det är ju inte bra. Men så fascinerande. Och att dessa tre människor som sitter i juryn. Dessa stylade, självsäkra så kallade proffs. Att de kan se sig själva i spegeln efter en dag på jobbet - det fascinerar mig. Där sitter de. Raka i ryggen, med kalla blickar och stenansikten. Och de har makten att krossa, sänka, styra över dessa ungdomar med drömmar och förhoppningar. Och de utnyttjar sin makt. Med förolämpningar och onödiga kommentarer sågar de inte bara hur folk sjunger, utan hur de ser ut, hur de beter sig, hur de står, går, sitter.

Och så har de mage att sitta och försvara sig med att det är dags för de sökande att vakna. Att detta är en 'reality check'. Att de behöver feedback så de inte går omkring och tror nåt. För tänk om en människa går runt och älskar att sjunga men inte kan. Det måste man naturligtvis ta ur människan. Så de vet. Att de inte kan bli nåt.

Ååh, så dum jag är. Det här är ju inget nytt. Det här vet vi ju. Att det hör till. Att det blir 'bra TV'. Att det är en tuff bransch och att man måste tåla en sanning osv osv. Men jag kan inte hålla med. Jag tycker faktiskt att det räcker att säga en ärlig men vänlig kommentar om sången. Ge feedback. Du sjunger inte riktigt rent, du har fel teknik, du sjunger för tyst, för starkt, för hest. Visst. Det kan också kännas hårt, men det är sången de tävlar i.

Men att säga till en 16-åring att det bästa med dig var dina skor. Att gapskratta och säga att det här var det värsta jag hört. Att se alla dessa tårar, deras stora ögon när de brutalt och verbalt sågas, eller när Bard skriker 'Där är dörren!' Jag fattar det inte. Att det är accepterat att professionella talangscouter använder förolämpningar i sina bedömningar. Jag mår dåligt av det. Och jag vill inte att det är denna mentalitet som ska råda. Att ungdomar och barn lär sig av dessa 'vuxna' människor. Jag vill inte att jargongen ska vara så hård. Att vi dömer varandra och säger sanningar ingen vill höra.

Jag vill att alla ska vara snälla. Så naivt. Så larvigt. Så mesigt. Men så underbart...

Fjärilseffekt som uteblir

Jag har inte bara sett en film. Jag har läst en bok också. Och nu minsann har jag läst en bok med hårda pärmar. Jag brukar snåla och vänta in pocket-utgåvorna. Men nu fick jag en sprillans bok i gåva. Av en av mina favoritförfattare - Karin Alvtegen. Ja, det är ju inte hon som har gett mig boken, utan det är hon som har skrivit den... Men det fattar ni väl?!

'Fjärilseffekten' heter boken. Och jag vill så gärna skriva att den är underbar, men den räcker inte riktigt ända fram. Den känns inte klar. Berättelsen och historierna finns där. Människorna och känslorna likaså. Men det blir för tunt, eller för kort. Kopplingarna syns inte så tydligt. Aha-känslan uteblir. Det är för suddigt och spretigt. Men ändå är hon så rätt ute. För deras öden berör ju. Egentligen. Men det når inte in. Synd - för jag gillar henne. Boken är inte dålig, men hon fångar inte fjärilseffekten.

En oväntad vänskap

Man vill ju så gärna se de där filmerna alla pratar om. Och gärna i samband med att det pratas. Inte 3-5-8 år senare. Men som småbarnsförälder, skjutsa-barn-till-tusen-aktiviteter-förälder, tusen-järn-i-elden-själv och så vidare... Så blir det inte så ofta. Vi fick ett tips om en film. Som det pratades om när det begav sig. Och vi fick låna filmen. Och den låg där och lockade.

Nu - ett halvår senare öppnade sig den där tidsluckan. Ett plötsligt ögonblick då alla barnen sover. Samtidigt. Då mannen och jag är hyfsat otrötta. Samtidigt. Och då klockan inte ens är över midnatt. Utan vi tror att vi kan och vi tror att vi vill se en film. Så vi gör det. Kryper upp i soffan. Och tittar på en hel film. Utan att somna.

Och vilken film. Ja det vet ju ni säkert redan som sett den. Så bra den var. Så fin och varm och mysig. Och det där leendet han har. Philippe. Lite så där i mungipan. Ett försiktigt leende som sakta bryter fram. Så varmt och smittande. Och med glittrande ögon.

En verklig solskenshistoria. Om vänskap, respekt och livsglädje. Som dessutom bygger på en verklighet. Jag tar med mig känslan och det leendet.

Och pott-träningen går bra?

Jajjemen! Ett klistermärke = en leverans. Många klistermärken blir det... Och mycket tvätt däremellan...