Cirkus Medioker

Vildis och jag var på cirkus förra helgen. Cirkus är väl inte mitt största intresse så för egen del hade jag inte så höga förväntningar. Och första intrycket bekräftade mina fördomar. Ett litet och lutande cirkustält stod uppställt mitt ute på en smältande skridskobana. Man satt på hårda, rangliga träbänkar och eftersom vi kom lite sent fick vi sitta bakom stålställningar och bredvid den brummande fläkten. Jag riktigt såg hur cirkusdirektören hade tappat en knapp i sin röda uniform och hur fållen gått upp på draperiet bredvid en slocknad glödlampa. Men så var det ju inte.

När jag tittade upp från telefonen såg jag att det faktiskt var en riktig orkester som spelade riktig cirkusmusik. Clownen var faktiskt lite tokig. Jonglerandet med tallrikar imponerade. Och fast de inte var många i sin ensemble så kunde de verkligen sina saker. Och jag imponerades snarare av hur de kunde göra så fin cirkus med så få personer och kanske små medel. De var påhittiga. Och det var för barnen. Och barnen älskade det. 

Störst intryck gjorde Veronica. Hon klättrade och snurrade i rep på ett imponerande sätt. Men det mest iögonfallande var kanske hennes läderbikini modell mindre. Modell pytteliten faktiskt. Och alla Aah och Ooh kanske även gällde huruvida bikinin skulle hålla ihop under hela numret. Men hon stod under ständig övervakning av en muskulös barbröstad man med hockeyfrilla. Han kanske hade en extra läderbit ifall nåt hände. 

Vildis blev mest imponerad av Veronica när hon i ett annat nummer cyklade sju meter på lina fem meter upp i luften och med förbundna ögon. Själv blundade jag och höll andan just då... 

Sen hade de djur också. Små hästar som var söta. Tre kameler som var stora och välfriserade. Två lamor som sprang ett varv i manegen. Och så hundarna. Som kunde massa konster och var tokiga och roliga. Så överbevisade och med sockervadd upp över öronen plaskade vi ut från cirkusen. Nöjda, roade och fascinerade.