Jag kan inte sluta leta hus. Fast jag bor redan. I ett hus. Som är helt ok. Det är konstigt att jag inte kan vara nöjd. Att jag letar efter bättre hela tiden, istället för att njuta av det vi har. Istället för att sätta ner foten och bo. Nu bor jag här. Här bor vi. I just detta hus. Som är gult och brett. Som ligger i Tjottahejti. Som har ett unket kök. Som har ett trasigt tak. Som ingen någonsin har vägarna förbi.
Men som ligger i solen vid en blomsteräng, vid en lagom stor skog, vid en bergknalle, vid ett hav. Som har insynsskyddad tomt. Som ligger vid en vändplan där nästan inga bilar kör. Där man istället kan spela basket och cykla runt runt.
De hus jag hittar är sällan bättre. Visst - ett nytt hus vore ju skönt. Utan trasigt tak och unket kök. Och det jag verkligen saknar och kanske ångrar är att vi just flyttade till Tjottahejti. Att vi inte bor närmare släkt och vänner.
Men för att verkligen verkligen flytta krävs något alldeles fantastiskt. Det perfekta läget, det perfekta huset och naturligtvis det perfekta priset. Och jag vet ju att jag inte kommer att hitta det. Jag vet ju att jag inte vill lämna det vi har. Men foten hänger lite i luften ändå. Bara utifallatt...
Sätt ner foten nån gång, Fru Olsson.
Ok, jag gör det. Jag sätter ner foten. Jag stänger av bevakningen på Hemnet. Jag bor. Nu bor jag. Här bor jag. Med båda fötterna på jorden. Och jag trivs :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar