Att fatta beslut

Är det nåt jag har svårt med så är det att fatta beslut. Det är så definitivt. Det finns ingen återvändo (känns det som). Det måste blir så rätt (för man får ju inte göra fel). Och alla måste tycka att det blir bra. Hur 17 ska man kunna fatta ett beslut då. Och det gäller stort som smått. Varje gång jag bestämmer mig för nåt får jag en olustkänsla i kroppen. Var det rätt beslut? Vad tycker de andra? Kanske ska jag ändra mig? Kan man ändra sig?

Lill-Tjorvas är lite förkyld idag. Ingen feber, men han ser lite sjuk ut. Jag hade en lunch inbokad, men kom fram till att det nog var bäst att jag var hemma med lill-tjatten. Nog. Det där eländiga lilla ordet. Det är nog bäst. Jag sade så till min man. Det är nog bäst att vi är hemma. Han ville inte sätta käppar i hjulet för mina lunchplaner och sade lite som jag också tänkt, att han har ju inte feber, han ligger i vagnen och vilar etc etc. Och då får jag ångest. Det jag ville höra var ju att jag hade tänkt rätt. Punkt. Så var det klart. Nu öppnades frågan upp igen. Kanske kan jag åka? Kanske är jag för försiktig?

Och det här var en sån löjligt liten fråga. Ok, jag missar lunchen, det var tråkigt, men det är ju ingen katastrof... Och att vara hemma med en son som är lite krasslig kan ju aldrig vara fel beslut. Eller? Varför får jag sån beslutsångest? Varför måste jag ha bekräftelse från omgivningen på alla beslut. Varför måste jag veta hur alla andra skulle ha gjort? Varför bryr jag mig så mycket?

Beslutsångest och separationsångest leder mig osökt in på The Kartongrum Story, men den får vi ta en annan gång. Jag får sån ångest...