För några år sen hittade jag en knöl i bröstet. Jag glömmer aldrig den kalla kåren som rinner genom kroppen. Insikten. Oron. Det här är på riktigt. Den är verkligen där. Den försvinner inte. Det här var på en helg. Och innan jag fick en tid för kontroll... Huvudet fullt av tankar. Bilder. Slutet. Och innan jag fick svar att det troligtvis rörde sig om en godartad knöl... Tankar om att nu är det för sent. Nu är det kört.
Jag fick ändå operera bort knölen. Det gick över dagen. Av nån konstig anledning trodde jag därför att jag också skulle piggna till på dagen. Att jag knappt skulle bli sjukskriven. Att jag skulle tillbaka och jobba på en gång. Så fel jag hade. Så dåligt jag mådde. En känsla av olust och overklighet som höll i sig i flera dagar. Trötthet och matthet. Illamående. Jag var så förvånad över att jag kände mig så sjuk. Och jag ville så väldigt gärna må bra. Och jag lovade mig själv att i fortsättningen njuta av varje dag jag och min familj får vara friska.
Och det här var bara en liten sjuka. En som var ofarlig och som gick över. Tänk alla de människor som drabbas av livsfarliga sjukdomar och skador. Eller när man inte ens vet vad som är fel. Ja, det finns så oerhört mycket att oroa sig för. Och oerhört mycket att vara tacksam över.
I natt sover min bästa älskade syster på sjukhus. Hon opererade örat idag. En öroninflammation som gick fel. Som inte gick över. I morgon får hon åka hem igen. Förhoppningsvis blir det bättre i örat. Kanske och troligtvis får hon en hörselnedsättning. Och bara för ett par veckor sen var hon helt frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar