De morgnar jag åker i värsta rusningen så står det fyra killar och spelar i tunneln under vägen. Vilket ös. De spelar en låt som är så svängig att jag inte kan låta bli att le. Jag blir glad varje gång. Det är samma låt varje morgon, men det gör inget. Sjutton vad det svänger. Och jag ler. Och de ler och hejar. Första gången jag hörde dem var jag tvungen att ge dem massa pengar.
Lite längre bort i tunneln står en ensam stackare och spelar. Lite lojt. Mitt i denna tuffa konkurrens. Vad kan han göra? Så plötsligt dyker det upp en kille till med honom. Som spelar tamburin. Lika lojt och tillbakalutat. Eller klappar händer. Och så hejar han på alla som går förbi. Och tittar en i ögonen. Där blir man bara besvärad och tittar ner i marken. Och skyndar förbi.
Det är en hårfin skillnad, men ändå så tydlig. Fyra glada och framåtlutade killar som ler och hejar. Två loja som lutar sig mot väggen och ler och stirrar.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar