Fanny & Alexander

Det blev lite spontan teater häromkvällen. Syrran hade biljetter till Fanny & Alexander på Dramaten. Det är alltid kul med teater, men den här gången blev jag inte indragen och överkörd som jag vill bli. Den var bra, absolut. Och jag gillade framförallt hur scenen roterade och kunde visa flera olika rum. Och hur man kände stämningen och hur tiden gick när rummen snurrade förbi. Hur man kunde se vad som hände med olika personer i olika rum, samtidigt som glad musik strålade ur högtalarna och den klassiska ringdansen gick genom rummen. Eller den sakrala och oerhört vackra arian - om det nu heter så - som en av kvinnorna sjöng sent på julaftonskväll. Det var stämningsfullt, vackert och njutbart.

Sen gillar jag Jonas Karlsson. Oj han är så bra. Han hörs och syns och är så självklar. Han lyckades verkligen skildra den småfeta och flirtiga brodern. Svår på fruntimmer, gapig och impulsiv. Men snäll. Jag gillade också att brodern som dog ändå smög runt och fanns kvar. I vita kläder och nästan osynlig. Den som spelade tredje brodern var samma kille som jag inte gillade i Hedda Gabler. Men han måste ju vara bra på det han gör eftersom han jobbar på Dramaaaaten. Eller så är han son till nån... Jag tycker han spelar skolteater.

Övriga i ensemblen som gjorde intryck var Marie Göranzon. Och hon som spelade sufflösen var rolig. Reine Brynolfsson var äcklig och vidrig och det gjorde han bra. På slutet blev det helt plötsligt buskis när Jan Malmsjö spelade en skånsk och lite vimsig polis. I mina ögon ett helt onödigt inslag som inte ens var kul. Bara knäppt och onödigt.

Överlag en bra föreställning. Den var lång, men kändes inte lång. Jag var engagerad, men saknade den där euforin som kan infinna sig när det är riktigt riktigt bra. Och nu är jag sugen att se filmen igen. Kommer ni ihåg?

Bild lånad från www.dramaten.se