Harpasione

Det finns en kvinna som lever min mardröm. Den är hennes verklighet. Jag bara darrar när jag tänker på det. Och ändå - hon lever. Konstigt nog grät jag inte när jag läste hennes bok. Jag som gråter till allt. Jag gråter till lyckliga slut, sorgliga slut. Jag gråter när barnen vågar, när barnen dansar en dans eller läser en gåta på morgonsamlingen i skolan. Jag gråter när någon får pris, när någon vinner, när någon blir glad. Jag gråter om någon blir sjuk, jag gråter om någon blir frisk. Jag gråter när Madicken betalar 200 riksdaler så att fru Nilsson slipper sälja sin kropp till vetenskapen... (Det var på Astrid Lindgrens värld nu senast. Mycket fint gjort.)

Som sagt - jag gråter till allt. Men nu grät jag inte och ändå handlar boken om det allra hemskaste jag kan tänka mig. Att sakta tyna bort. Bort från vardag, bort från familj, släkt och vänner. Bort från barnen. Bort från livet. Fast jag vet - det är ju inte bort från livet. Livet är ju kvar. Barnen är ju kvar runt omkring henne. Men ändå.

Kanske grät jag inte för att hon inte gråter. Inte så mycket i alla fall. Kanske för att hon är så verklig och levande. Kanske för att hon faktiskt lever. Just nu. Jag läser hennes blogg varje dag. Eller så grät jag inte för att jag blir så in i sjuttsingen rädd. Allt stannar liksom upp. Tänk om... Bara tänk om det var jag.

Hon är i alla fall en väldigt klok människa. Kanske har hon alltid varit det. Kanske har hon tvingats till det. Kanske blir alla så. Men det tror jag inte. Hon är exceptionell. Hon är fantastisk. Hon lever i nuet. Hon lever i det nu som hon har fått. Då borde väl jag kunna leva i det nu jag har. Inte tänka på alla om, alla borde, alla måste, alla kanske. Bara njuta och leva i mitt nu, med mina käraste.

Tack Tina för att du delar med dig av dina tankar och din klokskap och ditt nu.
http://harpasione.blogg.se/