På alla mina tre barn har jag skällt. Hotat, bannat, rutit. Inte utan orsak så klart. Och trots alla kramar, pussar och förlåt som vi har sagt efter det så maler det i magen.
Jag försökte springa bort det. Rensa hjärnan. Lätta lite. Men det var tungt att springa. Jag var tung. Det gick ganska sakta. Utom när jag sprang förbi några kanadagäss med sina ungar. Då väste de åt mig. Och jag sprang snabbt förbi. Där fick jag för att jag skällt för mycket idag...
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
1 kommentar:
Vi kan nog ta varandra i hand. Jag hade en mamma i telefonen idag som tyckte jag betett mig klantigt i ett ärende. När jag försökte förklara att jag tog på mig att de blivit fel, men samtidigt ville förklara varför det blivit fel så ville hon inte lyssna utan bara avbröt mig med att jag var någon som ställt till det för hennes dotter.
Till sist röt jag till åt henne "nu är du tyst och lyssnar på mig" Men då var jag en otrevlig person som var otrevlig mot henne. Efter ett tag hade hon ringt till min chef och klagat på mig. Min chef tyckte jag stått för felet och tyckte inte jag gjort något fel. Trots detta har jag haft stans ångest idag för att jag röt till åt mamman. Egentligen var det ju hon som var otrevlig och respektlös som inte ville lyssna på mig som min chef sa.
Likadant var det säkert i ditt fall. Du hade säkert en anledning att ryta i. Ibland måste man nog göra det, samvetskvalen man får efter får man nog lära sig att leva med, det viktigaste är nog att man innerst inne känner att man gjort rätt. En kram till oss idag......
Skicka en kommentar