Så då var det gjort. Klockan ett på natten skakade jag liv i barnen. Och jag fick verkligen skaka. Prata högt. Tjoa lite. Skaka lite till. Påminna. Påminna igen. Övertyga, övertala. De var inte så jättesugna på att lämna sängen. Men mamman - vis och klok och vaken - tvingade upp dem. Annars hade hon nog fått höra.
När alla var vakna klädde vi på oss, tog ficklamporna och vinglade ut i skymningen. För mörkt var det ju inte. Men tyst och skumt. Och pirrigt. Bäst att hålla handen. Vad skulle vi göra nu då? Och vart är alla djuren? 'Mamma, det är läskigt'. Vi lyste på ett träd längre fram och bestämde att dit skulle vi gå. Modiga var vi.
Då knakade det i skogen bakom oss. Jag vände mig om och såg något vitt som föll omkull i blåbärsriset. Det kravlade sig upp och sprang in bakom en gran. Såg barnen? Jodå. Men visst är det väl mormor? Fast säker kan man ju inte vara. Och vi som måste gå till trädet innan vi får springa in igen. Vi skyndade oss. Den vitklädda skrattade elakt. Vi fnissade och sprang och irrade till trädet och fort tillbaka till stugan. Men visst är det väl mormor?
Det var tre nöjda som kröp ner under varma täcken en stund senare. Nattens utflykt blev inte som barnen trott. Inte ett djur såg vi. Men ett äventyr var det.
Mission complete! Nu vill jag sova inne nästa gång...
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar