Idag tappade vi bort Lill-Tjorvas. Två minuter när vi diskuterade arbetsfördelningen - jag tar maten, du tar gräsklipparen. Och så var han plötsligt borta. Jag letar runt i rummen. Han brukar ju inte komma så långt... Badrummet. Garderoben i hallen. Altanen?! Alla favoställen. Jag ropar på honom och får ett joller till svar. Från övervåningen. Shit! Trappan! Grinden?!
Jodå, när jag kommer fram tar han sista krypet upp på översta trappsteget. Han vänder sig glädjestrålande om. Och när han ser mig reser han sig stolt upp på sina krumma och vingliga ettårsben... Så nära så nära kanten. Tre kliv och jag är uppe och han är i min famn. Han tittar förundrat på tårarna som trillar nerför min kind. Shit shit shit. Det kunde ha gått så illa...
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
2 kommentarer:
När vår Ture var ca 8-9 månader bodde vi i ett hus med brant källartrapp. En dag hör jag helt plötsligt duns, duns, duns! Förstod direkt. Någon hade glömt stänga dörren ner till källaren. Rusade dit och längst ned låg Ture och som tur var gallskrek. Han var oskadd, men vad jag grät. Kände mig som världens sämsta mamma. Häls. Maria Lindgren
Usch, vilken skräckupplevelse, Maria. Vilken tur att det gick bra. De är plötsligt så rackarns snabba så man hänger inte med riktigt...
Skicka en kommentar