Jag har mina två trogna läsare. Som kommenterar emellanåt. Det känns tryggt och jag är tacksam att ni hänger i. Sen är det några till som är inne på bloggen ibland. Kanske flera eller bara nån enstaka som klickar runt. Man blir ju liksom lite nyfiken på vilka ni är?
Nu behöver man ju inte ge sig tillkänna. Men man får. Och jag blir glad för minsta livstecken. Man kan till exempel skriva en liten kommentar. Anonymt om man vill. Säga hejhej - jag är här ibland. Eller man kan klicka i att man följer bloggen. Jag har fyra tappra följare hittills. Vore kul om det blir fler...
Eller så kan man gilla bloggen på Facebook. När jag lade till den funktionen så tänkte jag att nu rasar de in. Nu lossnar det. Och klick klick så hade jag tre trogna. Samma som förut, men en färre... Så gilla mig gärna på Facebook. Då får man en vink när det är nytt på bloggen.
Vink vink
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
1 kommentar:
ja jag snokar iallafall runt här hos er ibland, men det har jag ju redan erkänt i.r.l, s.a.s... :)
kram shitnails
Skicka en kommentar